Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utan att förstå sig själv

/

Bengt Söderhäll är välkänd för GD:s läsare som medarbetare, högskolelärare, Dagerman-entusiast och mycket mer.

I dag kommer han ut med inte mind­re än fem diktsamlingar på en och samma gång.

Kristian Lundberg har vandrat i ögonblicksbilderna.

Annons

Att skriva blir också ett sätt att förstå världen.

Det finns en föreställning om att den som skriver exempelvis dikt gör det också för att befinna sig på resa mot sig själv – att själva diktnedtecknandet skulle innebära en ökad självförståelse.

Kan det inte i själva verket vara tvärtom?

Att den som skriver närmar sig en obegriplighet inför sig själv?

Nu utkommer Bengt Söderhäll med ett slags tematisk diktcykel i fugans form – uppdelad i fem delar – själv kallar han det för poetiska återspeglingar och till viss del kan man tolka det rent konkret, för som han skriver själv: Den 23 september 2009 blev Bengt Söderhäll bestulen på allt han hade skrivit under sju års tid. Det förtvivlans tjut som ekat sedan ett år och 364 dagar tillbaka över att ha blivit bestulen på alla sina nedtecknade dikter, prosastycken och andra texter tystnar denna dag, den 22 september 2011, som också är hans födelsedag.

Alltså återskapar han minne och erfarenhet nu genom att publicera dessa fem volymer. De olika delarna fogas samman enkelt och lätt och man upplever egentligen ingen skillnad mellan de olika volymerna – texterna/dikterna löper in och ut ur varandra:

”om vi står framför och börjar/nerifrån till vänster i B-uppgången/där bor vaktmästaren och hans fru/hon som arbetar på kommunalkontoret/tre barn/flickan äldst på läroverket/mitt emot en familj med ett barn/de andra drunknade i kanalen under/förbjuden lek”.

Bengt Söderhäll använder sig av transportsträckorna för att skapa blixtklara ögonblicksbilder:

”doften av renande/tanken på rent lakan/snärtat i luften vid nybäddningen/sakta singlande ner över kroppen/doften för-ekande svalheten/över kroppen när lakanet landade/över barnmumien”.

Det kan påminna om den arbetsmetod som Lars Norén använde sig av i sin tidiga diktning, där man närapå talar fram sin dikt.

Det är i stämningsbilder och naturimpressioner som Söderhäll blir som bäst, som detta koncentrerade stycke som på flera olika plan sammanfattar Söderhälls poetik:

”Jag känner inte dig nu heller/du håller min hand/ja/känner du den/ja/då känner du mig”.

Det finns en konsekvens som imponerar och naturligtvis kan man inte annat än beundra en lyriker som sammanfattar sin förlust och sitt liv i fem delar, utkomna i ett enda svep.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons