Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utan invandrarna hade Sverige stannat

/
  • Michael Benedicks och hans ättlingar satte fart i Gysinge.Lars Matton, 100 år på bilden poserade bland byster på företrädare. Längst bak i hörnet han farfar Lars Andreas Matton, framför till höger en farbror som emigrerade till England 1908 och till höger om denne konstnären Ida Matton, dotter till Lars Andreas.
  • Pehr Ennes, företagare i Gävle.
  • John Rettig handelsman av ­betydelse. för Gävle.
  • Elvira Madigan, cirkus­prinsessa.
  • Claes Grill grundade Söderfors bruk.

Invandrarnas bidrag till Sveriges ekonomi och kultur är kraftigt undervärderad, konstaterar Hans Lindblad. Inte minst gäller det Gävle och Gästrikland. Han har läst ”Garpar, gipskatter och svartskallar” som handlar om de invandrare som byggt Sverige.

Annons

Alla känner väl till företag som startats av invandrare, men hur mycket av Sveriges ekonomiska utveckling genom historien har berott på dem? Nyligen har Anders Johnson, med många böcker bakom sig, ofta kring just företagande, sökt ta ett samlat grepp från medeltid till i dag. Han kallar boken ”Garpar, gipskatter och svartskallar – invandrarna som byggde Sverige”. Benämningarna har används nedsättande om invandrare.

Johnson har gått igenom läroböcker och inte funnit någon som framhållit invandringen (utom väl De Geer och vallonerna) som en viktig faktor i svensk ekonomisk historia. Ironiskt noterar han att två av de ledande läroboksförlagen ändå grundats av invandrare, nämligen Albert Bonnier och C.W.K. Gleerup. Det är en försummad historia.

Johnson får överblick genom att skriva om medeltiden och därefter sekel för sekel från 1500-talet. Invandrare har verkat inom järnhantering, gruvor, skogsindustri, verkstad, kemi, livsmedel och andra konsumentvaror, restaurang, tryckerier, förlag, arkitektur och byggenskap och rader av andra branscher. Att många funnits inom handel är väl naturligt, särskilt när invandrade tyskar, britter och holländare drivit handel mellan Sverige och det egna ursprungslandet.

Det är intressant att se vilka invandrare i våra trakter som Johnson tar upp: Släkten Grill (Söderfors) bruk och Benedicks (Gysinge). Släkten Petre från Skottland kom att äga en rad bruk i främst Hofors och Hammarby. Kulmen under Tore Petre som också var ståndsriksdagens främste opponent mot den konservative Karl XIV Johan.

Gefle manufaktur i Strömsbro anlades 1848 som Sveriges första aktiebolag. Anläggningen blev nydanande genom engelsk byggnads- och fabriksteknik. William Owens från Manchester ledde bygget och sedan verksamheten. Utöver maskiner infördes också kvinnliga vävare från England.

Av cirkussläkter i Gävle nämner Johnson familjen Bronett med Cirkus Scott. Däremot inte Madigan med dottern Elvira, cirkusens lindanserska som rymde med löjtnant Sparre.

På segelfartygens tid var Gävle stor emigranthamn. Sedan kom ångfartygen då nästan alla emigranter for från Göteborg med brittiska Wilsonlinjen till England för byte till de stora atlantångarna. Det var en nyhet för mig att rederigrundarens söner David och John vistades i Gävle för att lära svenska och skaffa kontakter med regionens viktiga järnindustri.

Norrmännen Hans Aaastrup och Nils Georg Sörensen 1868 anlade sågverk vid Dalälvens mynning. Skutskärsverken med nära 1 500 anställda blev en av Sveriges största arbetsplatser. Självklart återfinns också den invandrade arkitekten Ralph Erskine, med en rad verk i Gästrikland.

En bok om hela landet måste självklart göra ett urval. Här i Gävle kan vi lägga till de invandrade företagarfamiljerna Ennes, Rettig och Matton, liksom grosshandlarfamiljen Valleys. Tyskarna Oerst och Prozewski startade tillverkning av lervaror. Engelsmannen Milner startade gasverk 1861.

Men ett namn till borde Johnson ha haft med. Sandvik är landskapets största företag och världens främsta inom hårdmetall. De första hårdmetallerna skapades vid Osram-verken i Tyskland på 20-talet. En av pionjärerna var doktor Hans Wolff. 1937 knöts han till kooperativa Luma med tanken att tillverka volframtråd för glödlampor. Fagersta hade börjat försök med hårdmetall men avböjde att anställa Wolff. Luma började under kriget hård metalltillverkning för försvaret.

Sandvik hörde om detta och slöt 1941 ett tioårigt samarbetsavtal med Luma. 1947 övertog Sandviks Lumas hårdmetalltillverkning. Fagersta gjorde misstaget att gå in för svagt med hårdmetallen som man tyckte låg långt från kärnverksamheten stål.

Sandvik satsade utöver på hårdmetallverktyg på bergborrar med hårdmetall i kronan, men med stora tekniska problem. Prov gjordes i Bodåsgruvan. Det fanns åtskillig dramatik inom Sandvik, skildrad av Wilhelm Haglund i hans minnen ”Levebröd”, innan hårdmetallen ansågs ha bevisat sina kommersiella möjligheter.

Den officiella svenska attityden till invandrare har skiftat över tiden. Ibland har de styrande i Sverige gjort värvningar utomlands eller beviljat särskilda förmåner till skickliga yrkesmän och entreprenörer. Tyskar utgjorde i ett tidigt skede en stor del av befolkningen i vissa städer i det egentliga Sverige. Göteborg var inledningsvis tänkt för att locka hit utländska handlare, främst holländare. I stadens råd var i början bara en fjärdedel svenskar.

Under olika skeden var attityden till invandrare mycket negativ, nästan totalstopp. I vissa tider var det lätt att röra sig över gränser, men ända långt in på 1900-talet fanns starka restriktioner för olika grupper. Inhemska företagare inom handel, hantverk och industri lyckades genom århundradena inte sällan stoppa inresa för personer med större kunskap, kompetens och konkurrenskraft.

Jag har i olika sammanhang skrivit om statskyrkan som en starkt negativ kraft i allians med kungamakten. Dekret om tankemässig likriktning blev en stark hämsko på vetenskap och kultur. Den kyrkliga nedvärderingen av kvinnor bestod långt in på 1900-talet. Men det jag nog inte riktigt förstått före läsningen av Johnsons bok är hur negativ inverkan kyrkan hade också på den ekonomiska utvecklingen och därmed på möjligheterna att minska fattigdomen. Kravet på luthersk renlärighet gjorde att prästeståndet, tidvis ihop med bondeståndet, motsatte sig att judar, kalvinister och katoliker skulle släppas in i landet.

När man ser hur många verksamheter som grundades av förhållandevis små grupper av judar och invandrare från kanske främst Nederländerna och Skottland blir det uppenbart att Sverige skulle ha vunnit mycket om dessa grupper varit betydligt större. Varför kom inte fler förföljda franska hugenotter till Sverige? Människor som inte får utnyttja sina intellektuella och andra förmågor i hemlandet är naturligtvis en väldig outnyttjad begåvningsreserv.

Anders Johnson har rätt i att invandrarnas bidrag till ekonomi och kultur är kraftigt undervärderad. Men hade dessa invandrare varit fler skulle Sverige tidigare än som skedde sluppit vara ett av Europas fattigaste och svagast utvecklade länder.

Ju färre kreativa invandrare som tilläts komma in i Sverige, desto sämre gick det för hela folkhushållet. När svenska LO 1972 utfärdade ett cirkulär som i praktiken satte stopp för den utomnordiska arbetskraftsinvandringen så påminner det inte så litet om den gamla ståndsriksdagens prästerskap.

Men hade dessa invandrare varit fler skulle Sverige tidigare än som skedde sluppit vara ett av Europas fattigaste och svagast utvecklade länder.”

Hans Lindblad

Mer läsning

Annons