Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad betyder allt detta i den krassa verkligheten?

/

Annons

Många samhälls- och kulturvetare uppfattar sig själva som radikala och progressivt ”dekonstruerande”, när de gör akademisk karriär på att hävda – ofta på ett svårgenomträngligt fikonspråk – att fenomen som ”etnicitet” och ”nationalism” blott är ”sociala konstruktioner”, som via teoretisk analys och kritik kan upplösas och fås att försvinna.

Kön, eller ”genus”, som det heter, är visst också en sådan abstrakt social konstruktion. (Ändå fortsätter man och kvinna att attraheras sinnligt av varandra, bortom de akademiska forskarnas politiskt korrekta begreppslekar...). De amerikanska professorerna Chirot och McCauley, den senare leder Solomon Asch Center for Studies of Ethnopolitical Conflict vid University of Pennsylvania, argumenterar övertygande för att det nog inte är fullt så enkelt.

Allt är inte bara teoretiska, tillfälliga, för att inte säga godtyckliga konstruktioner – att intellektuellt riva ner. Människor placerar instinktivt och av hävd sig själva i olika grupper, tänker och agerar i termer av vi och dom; känner sig trygga som hemmahörande i olika nationer; skapar sig en identitet som svensk, dansk eller engelsman.

Det är bara att acceptera; ingen vill egentligen vara en rotlös kosmopolit eller ständigt förtvivla i exil.

Men samtidigt bör man be en stilla bön om att det stannar därvid.

Problematiskt och potentiellt farligt blir det när grupper och nationer på ett aggressivt sätt börjar mytologisera sitt förflutna och samtidigt demonisera andra grupper och nationer; söka syndabockar och fiender.

Då är massmord, folkmord, etniska rensningar, inbördeskrig och annat inte långt borta.

Snarare än att vara olyckliga undantag utgör, enligt samma professorer, dessa fenomen normaltillstånd i mänsklighetens eländiga historia.

Och dödandet bara fortsätter och upprepas, utan slut.

Man tänker osökt Balkan, Rwanda, armenierna, Kambodja, Palestina; för att bara nämna en handfull exempel. Gång på gång iscensätts nya grymheter och bestialiteter. Som om vi aldrig förmådde lära oss något av historiens många lektioner. (Kanske lär vi oss ”fel” saker... ).

Chirot och McCauley söker efter instrument för att förhindra, dämpa och kanalisera gryende konflikter, så att de inte urartar till besinningslösa excesser. De lämnar förslag på olika konfliktlösningsmodeller; hur människor skulle kunna, eller tvingas (!), bli mer resonabla och försonliga.

Men hela tiden är det som om de fasansfulla ljuden från pågående människoslakt och lukten från spillt blod tränger in i skrivbordskonstruktionerna.

För att dessa modeller ska äga någon som helst legitimitet, måste de utgå ifrån och bottna i möjligheten av vad Jürgen Habermas har kallat ett ”kommunikativt förnuft”; att de stridande ska kunna komma till sans och förmås inleda en dialog med varandra; lyssna på varandra, bli överens. (Märkligt nog saknas den annars, åtminstone i Europa, inflytelserika Habermas i bokens litteraturlista...). Som om mänskliga relationer kunde omvandlas till något liknande ett välordnat seminarium på ett universitet.

Vi träter, men slår inte ihjäl varandra; inte fysiskt i alla fall. Vi hatar, föraktar och är skraja – men håller oss i skinnet.

Man kan känna stark sympati med författarna och deras konstruktiva ambition. Men det känns som om vi ohjälpligt glider över på utopisk mark. Det är klokt och insiktsfullt allt det de föreslår – men det betyder tyvärr inte särdeles mycket i den krassa, våldsamma verkligheten. När jag skriver detta berättas det samtidigt i radion om nya skändligheter.

Kanske det enda som återstår, är att vi lär oss glömma, som Nietzsche var inne på; gör oss historielösa, börjar om på nytt. Väver nya illusioner, etiketterar oss ”humanister” och ”fredligt sinnade”; låtsas som om människan är människans vän.

Varför inte döda dem allihop... Mänskligheten kan inte tänkas utan det ständiga dödandet. En dyster, civilisationskritisk slutsats.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons