Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad mer finns att hitta som ingen annan har berättat?

/

Bonniers ger ut en svensk nyöversättning av Madame Bovary Agnes Karnatz läser en ”pensionerad bok” som fortfarande håller formen.

Annons

Vad är tjusningen med att läsa en roman? Vad är det som får en att gång på gång med fumliga fingrar vända blad efter blad och med hungrig blick söka efter nästa mening? För min del är det oftast viljan att nå slutet, att följa karaktärerna till deras ännu okända mål. Tills den bakre pärmen skiljer oss åt.

Viljan drivs av vetgirighet. Men vad händer med viljan om girigheten efter målet redan har tillfredställts? Vad driver mig mot målet om jag redan vet hur historien slutar? Vad är det som får mig att troget skanna varje ord i en klassiker som Gustave Flauberts ”Madame Bovary ”– 156 år efter dess publikation?

Först och främst är det faktumet att ”Madame Bovary” 2012 utkom i en ny svensk översättning av Anders Bodegård. Det är det som återigen gör romanen aktuell. Och varför behövs denna nya översättning?

Sara Danius förklarar i inledningen att tidigare svenska versioner på sätt och vis har dödat Flauberts språk. Man har gjort det målande påklistrat och det underförstådda bokstavligt. Så kanske är det den nya översättningen som ger ”Madame Bovary” den autentiska känsla som jag tycker att varje klassiker ska få behålla.

För när jag läser är det med 1850-talets värderingar som grund. Hierarkin för män och kvinnor, läkare och tjänstefolk är lika självklar för mig som för karaktärerna. Huvudpersonen är inte den som har samma moraliska tankar som vi har i dag.

I stället är huvudpersonen en drömmande kvinna vars missnöje med omvärlden gör henne svårbehandlad. Hon ställer läsaren inför ett dilemma: Vill jag att hon ska få det hon önskar?

Innan jag läste romanen hade svaret på den frågan varit nej. Ryktet om Flauberts omhuldade skildring har inte precis strött glitter över den centrala karaktären. När jag började läsa förväntade jag mig en opålitlig kvinna som snart skulle hamna i ett kaos av äktenskapsbrott och ekonomiska problem. Men mina förväntningar slogs sönder och samman; Madame Bovary var något helt annat.

Flaubert inleder med att presentera läsaren för en Charles Bovary under hans ungdom på den franska landsbygden. Hans egenskaper är inte alltid älskvärda, men han odlar ändå en tillgivenhet för honom. Det är denne Charles som är romanens värdemätare. Det är hans känslor som speglar läsarens när han senare blir offer för sina två fruar. Den andra av dessa två är madame Emma Bovary.

Men kaoset jag vet kommer håller sig undan. Jag manas till att tycka synd om Emma, vilket skapar det nämnda dilemmat. När kaoset väl infinner sig är läsarens känslor på ett helt annat plan än det förväntningarna pekade mot.

Trots att läsningen stundtals blir långtråkig drivs jag av upptäckarlust. Vad mer finns att hitta som ingen annan har berättat? Vilka smaker finns kvar i den flerfaldigt tuggade kakan?

Det är efter läsupplevelser som denna som man påminns om att läsande är en subjektiv företeelse. Inte ens handlingen förblir densamma för alla. Och det är därför som pensionerade böcker fortfarande håller formen. Det är därför vi fortfarande läser klassiker som Gustave Flauberts Madame Bovary – ända tills tidens bakre pärm skiljer oss åt.

Agnes Karnatz

Mer läsning

Annons