Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vallgren ­drunknar i överdrifter

/

Det börjar så lovande. Sedan dränks ”Havsmannen” av författarens överdrifter. Curt Bladh sörjer den roman Carl-Johan Vallgren aldrig fullföljde.

Annons

Carl-Johan Vallgrens nya roman, ”Havsmannen”, börjar som social samtidsskildring, väl skildrad och avlyssnad. Platsen är småstaden Falkenberg, tiden tidigt 1980-tal. Det är en påfallande trovärdig skildring av syskonen Nella och Robert. Hon är stark och omhändertagande, han mobbningsoffer i skolan. Hemmet är social misär. Pappan är kriminell och sitter i fängelse en stor del av romanen. Modern är gravt alkoholiserad. Vallgren skildrar detta känsligt och trovärdigt, nästan som vore det självupplevt.

Inte minst berättelsen om hur Robert mobbas – för att han hamnat i vad som då ännu kallades hjälpklass och för att han fumlar omkring i sina hoptejpade glasögon. Samtidigt blir Nella en ljusgestalt, trovärdig i sin omsorg om och ansvar för Robert, samtidigt som också hon halvt mobbas och ständigt kallas Plankan för sina små brösts skull. Hon vet att de bara har varandra. Pappa sitter inne, mamma ligger full och något stöd mot mobbarna får Robert aldrig av skolan.

Så långt har Vallgren skrivit en utmärkt roman. Men så, efter hundra sidor, är det som börjar han tvivla på sin egen berättelse. Han får för sig att något extra behövs för att rädda den.

Det är då Vallgrens romanberättelse bokstavligen spricker.

Det sker när några fiskare i en by utanför Falkenberg en dag får en märklig fångst i sin trål. Något som ser ut som korsning man och fisk, om man vill en manlig sjöjungfru. Denne havsman tar de i land, försöker plåga livet ur men lyckas inte.

Samtidigt skruvar Vallgren upp sin berättelse några varv. Roberts mobbare blir mordbrännare, ledaren för dem är nära att sparka ihjäl skolans vaktmästare. Och mobbningen av Robert trappas upp, samtidigt som Nella utsätts för regelrätt utpressning.

Det blir lite för grälla episka färger för att bli trovärdigt; av den så omsorgsfullt avlyssnade och iakttagna sociala verklighetsskildringen blir en allt sämsta sortens hollywoodsk action. Det håller på att sluta med att Robert både hängs och bränns ihjäl av mobbarna men räddas av Nella och havsmannen. Som sedan drar med sig mobbargänget i döden.

Det är synd på en så bra historia – den om syskonen Nella och Robert och deras vardagsliv i skolan och i förfallet hemma. Varför litade inte Vallgren på den berättelsen? Varför skulle han överrösta den med allt som sedan händer i hans roman, den som verkligen kunde ha blivit ett mästerverk.

Men nu mest liknar en roman som lämnat verkligheten för effekterna och de episka överdrifterna.

Det blir lite för grälla episka färger för att bli trovärdigt.

Curt Bladh

Mer läsning

Annons