Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför aldrig en kvinnlig statsminister?

Vad är det med sossarna egentligen? Varför får ingen, eller nästan ingen, kvinna chansen att bli statsminister, undrar Björn Widegren efter att ha läst två böcker i ämnet

Annons

Får dom inte?

Är dom utfrysta av männen? Av medsystrarna?

Eller är det så enkelt att dom inte vill? Utom den enda då, hon som verkligen ville men inte fick. Mona Sahlin.

Jag sitter med två böcker som direkt, och indirekt, talar om detta.

Den ena är bra, eller i alla fall välskriven. Samtidigt är den sämre på svaren. Den andra är uselt skriven – syftingsfelen är legio och där står saker som "ingen media" – den är klent tänkt, fylld av klichéer men ändå intressant. I mycket av vad den säger, inte minst omedvetet, om spelet och tillståndet i Partiet.

Bengt Ohlssons "Margot" är redan hypad (eller vad det heter på nusvenska). Margot Wallström beställde den, valde själv skribenten, allas vår Helyllebenke. Måste vara svårt, tänker jag, att på så sätt bli utnämnd till hovreporter, favoritskribent.

Hur gör man då för att inte bli alltför devot? Helgonbiografier har vi väl nog av. Den där jag nämnde först, Mikael Romeros "Tobleroneaffären" är en typisk sådan, ja faktiskt en lite väl typisk sådan. Och då blir ju det tragiska mest bara komiskt.

Mona Sahlin har inga fläckar, hon är bara så go och rar, så smart och helylle, men förföljd. Och det eftersom hon är kvinna, vet Romero att berätta som om han levererade en förborgad insikt. Romero är hennes pressekreterare och part i målet, en riktig bodyguard som inte förstår pressen, eftersom pressen inte skriver som han vill utan ställer fel frågor, vinklar fel och uppträder som en flock blodhundar. Mona själv förstår nog pressen bättre än den hon städslat som vakthund. Men hon är så klok så hon säger inget. Vilket gör att Romero tycks tro att han gör rätt fast han gör fel.

Ska man tro honom var det i alla fall en som tyckte att han gjort rätt (fast på "fel" sätt). Det är Göran Persson som tackar honom. Som om Persson såg Romero som den som krattade manegen för honom när Mona fick gå och Persson äntligen fick säga sitt ja.

Augustvinnaren ("Gregorius" 2004) Bengt Ohlsson slingrar sig skickligt förbi sin knipa som hovreporter. Han är ju en utmärkt författare. Kan det här med dramaturgi. Vet vad ett ämne kräver, hittar in- och utgångar. Så han väljer att inte skriva någon biografi – och här blir jag lite besviken. Han skriver ett långt reportage i stället i vilket han följer Margot på hennes resor i världen och i barndoms- och uppväxttrakterna i Sverige.

Och då blir det lite helgonlikt i bland. Uttolkaren kan stå och gapa över hur duktig hon är, så skickligt hon agerar. Och tänk så många hon känner, vilket nätverk!

Problemet är att ju ljusare hennes framtoning är – ja, man tror som läsare verkligen på Margot som den där ljusgestalten som skulle kunna frälsa ett parti i djup kris – desto underligare blir det att hon enstavigt säger nej.

Vad är felet? undrar jag som läsare.

Ohlsson undrar också. Men närmar sig frågan som katten den heta gröten. Det dröjer innan han frågar fast det är den frågan som ringer i hela undertexten. För mig blir svaret mest bara gåtfullt. Som om frågan bara hängde där till beskådan.

Så jag undrar: Vill man inte som ledande sossepolitiker ha makt? Att säga nej betyder ju inget, det blir ändå ja till slut (se Göran Persson).

Men kanske beror bristen på kvinnor i chefspositioner på att de är smartare än männen. Att de står närmare livet, längre från karriären. Männen blir smickrade av anbuden, vill ha en position till varje pris där kvinnor utan prestige överväger och ser nackdelarna.

Och det är ju bara att titta på hur det gick för Mona Sahlin.

Sossarna har ju också en tradition av att man som politiker ska göra rätt för sig, vara hederlig och rättskaffens. Inte taktiker, aldrig fela.

Helgon alltså.

Margot Wallström begriper nog att ett gatlopp liknande det Mona fick Sahlin fick utstå i Tobleroneaffären ger hon sig inte in i.

Under Sahlinaffären sa flera högt uppsatta (av dem som stöttade henne) att vill partiet ha ett helgon blir det kris för demokratin.

Men Mona Sahlin, som enligt Romero är ett helgon, dög ändå inte.

Kan Löfven, en färglös kopia av Reinfeldt lösa partiets kris?

Kanske. Men i så fall till priset av att partiets själ gått förlorad.

Björn Widegren

Mer läsning

Annons