Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världen går på bordell

/
  • Henning Mankell skildrar en ung norrlandskvinna som steg för steg går in i en ny roll i Afrika.

Vi går alla på bordell i Henning Mankells nya roman. Gunilla Kindstrand bevittnar ett möte mellan Norrland och Afrika.

Annons

Utgångspunkten är fantastisk.

I gamla koloniala arkiv i Moçambique har Henning Mankell hittat spår efter en kvinna från svenska Norrland.

Hon står som ägare till en av de största bordellerna i Maputo.

Hanna Renström omnämns av en enda anledning: hon betalade under sitt liv en ansenlig mängd skatt till staden. I övrigt är hennes öde höljt i dunkel.

Ur detta livsfragment har Henning Mankell framkallat en på många vis makalös historia om en mycket ung kvinna som 1903 reser med Gävlefartyget Matilda mot Australien.

Men livet tar sina egna vändningar och Hanna Renström hamnar, redan inom ett år, som nybliven änka, sjuk och eländig, i Lourenço Marques (sedermera Maputo). Hotellet hon vårdas på visar sig fungera som glädjehus. Efter en tids konvalescens och förvirring går Hanna med på att gifta sig med ägaren. Hon ger upp en del av sig själv för att kunna bli någon annan, och därmed överleva.

Mankell gör den välorganiserade bordellen till ett rum där rollerna skärps som knivar: Härinne kan han sätta frågor kring kön och klass och rasism i litterärt spel. Det erfarenhetstyngda hotellet blir ett socialt och psykologiskt laboratorium där författaren kan pröva sina gestalter och deras attityder till makt och människovärde.

Henning Mankell har i många böcker låtit moral gå före gestaltning. Men just i det här huset låter han (mestadels) bli att höja sitt pekfinger. I små, fina scener visar han istället hur svårt det är att leva utanför ett sammanhang och hur motståndslöst rasistiska förhållningssätt absorberas och normaliseras i en längtan att höra till.

Det är en trasgrann, nästan karnevalesk skara Mankell målar fram: kvinnorna som lever i sina vrår, med ständiga tankar hos de barn och familjer som finns i byarna, där alltför många är beroende av bordellens ekonomi. Kunderna försöker i dessa små celler lätta på det oerhörda tryck som det rasistiska samhället utgör. Härinne kan svart och vitt blandas på ett annars otänkbart vis. Men priset är högt, för skillnaden blir i samma stund än mer betydelsefull.

I boken finns mängder av sprakande scener – inte minst kring den apa som snart blir Hannas följeslagare och förtrogna. Apan är den figur som, i sin stumhet, är berättelsens symboliska centrum, hårt fjättrad i en bur av omständigheter.

Men unga Hanna Renström, snart kallad Ana Branca, växer till en kvinna som vet att ställa krav, också på sin författare. Hennes värld expanderar, men gestalterna i den får oftast klara sig med ett enda framskjutet attribut: en konstig hatt, en fetma, en piska, en tatuering. Med detta märke framför sig vinglar de sedan genom romanen. Någon erfarenhet hinner inte författaren gjuta i dem, och de fladdrar därför mestadels som pappersdockor kring Hanna/Ana.

Men då och då får Mankell tillfällen att visa den lejonklo som gjort honom till en av världens mest framgångsrika författare. Norrland, i köld och torka, reser sig som en parallellvärld till fuktens och värmens Afrika. En övergiven flicka är lika övergiven där som här, svälten lika vass och ovärdig var den än uppträder. En koloni ställs mot en annan.

På sätt och vis samtalar Minnet av en smutsig ängel med en annan just utkommen bok, Ordens asyl av Anders Olsson. Litteraturforskaren Anders Olsson undersöker exilens spår i författare och författarskap.

Jag tror författaren Mankell har ett liknande ärende. Minnet av en smutsig ängel undersöker exilens erfarenhet, inte bara i Hanna Renström, utan också i Henning Mankell själv.

Mer läsning

Annons