Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varsågod, nu bjuder Henrikson på verser

/

Under de skenbart obesvärade raderna finns en orubblig vidsynthet. Crister Enander erinrar sig ett bokmässemöte med Alf Henrikson och gläds åt en ny bok.

Annons

Mängder med människor, luften kvav och syrefattig, varmt och klibbigt, slammer och skärande oljud, höga röster som smått desperat pockar på uppmärksamhet.

Han verkar helt obesvärad; inget av tumultet eller stökigheten bekommer honom det minsta. Smidigt rör han sig, sin aktningsvärda ålder till trots, genom trängseln, nästan som dansade han fram. Vi ska leta upp en bar eller ett kafé, pusta ut en stund och pratas vid.

Alf Henrikson har under flera timmar i sträck suttit i förlagets monter och talat och signerat böcker. Det är en av alla dessa bokmässor. Vid sin sida har han samma trogna följeslagarinna som alltid under mässan, en av förlagets skickliga och erfarna medarbetare, en av alla dessa klippor utan vilka inget bra förlag fungerar. Knappt ett steg tar han utan henne vid sin sida eller en bit framför sig som vägbrytare i folkvimlet. Samma procedur varje år. Hon leder och han följer troget efter. Han guppar oftast som en liten jolle bakom den stadiga damen. Dagarna avslutas alltid på samma sätt. Hon följer honom till hans rum och ger honom en varm kram.

Med årens rätt och dagliga värvet har hans rygg blivit krum, som om den lydigt böjt sig för det trägna slitet vid skrivbordet. Hans huvud är en bra bit framför resten av kroppen när han effektivt plöjer sig fram genom vimlet av folk. Jag går en bit bakom och tänker på alla de verk han skrivit, denna hans obrutna entusiasm och decennielånga hängivenhet för folkbildning. Han har medvetet valt att skriva på ett sätt som öppnar främmande och förlorade världar för den som äger intresse och inte för andra specialister.

Vi sätter oss och beställer varsin kaffe efter att förlagets Elsa Örn – låt oss kalla henne det – lämnat oss och angett den tid vi har till förfogande. Alf Henrikson vill ha ett fat med småkakor till kaffet. Han äter av dem som en liten orolig fågel eller som om det var strikt förbjuden föda, men med stor förnöjsamhet mumsar han på kakorna. Hans ögon är pigga och de rör sig oavbrutet, sveper kvickt med blicken runtom i lokalen. De missar ingenting, tänker jag. Det låter som en klyscha men han plirar med ögonen. Och samtidigt finns där hela tiden en vänlig men likväl spefull glimt i ögonvrån. Han uttalar sig gärna på ett tvetydigt sätt som gör det sagda möjligt att tolka på olika sätt. Hans skämtlynne – litet torrt som en bättre sherry – är det verkligen inget fel på.

Det vita håret därbak står vilt ut. Han tar snart – inte utan en viss fåfänga i rörelserna – upp en kam och rättar till de vita testarna och ler samtidigt maliciöst och säger att det måste man göra ”för damernas skull”.

Han vill prata med mig mest för att förhöra mig om bokstaven Q. Det hade han ringt om i förväg och bett om. Alf Henrikson arbetar för fullt med sitt lexikon med en glädje som ligger nära den sunda besattheten. Jag tror lexikonet var en idé som fötts tidigt, en tanke som lockade honom genom sin orimlighet och absurda storslagenhet. När alla banden väl var färdigskrivna omfattade lexikonet över ettusenåttahundra sidor.

Han föddes i ett enkelt arbetarhem i Huskvarna. Trots åldersskillnaden – i Alf Henriksons födelseattest stod 1905, Unionsupplösningen år – såg han där en viktig föreningspunkt då jag är född i Jönköping. Han sade alltid att vi arbetarungar som själva fått söka efter kunskap och en väg till litteraturen uppskattade läsandet och skrivandet desto mer. Hans folkbildarnit bottnade i en genuin klasskänsla även om han själv nog inte skulle använda just det ordet.

Alf Henriksons ”Antikens Historier” liksom ”Kinesisk Historia” har nu gått från generation till generation i tre varv och håller tveklöst än i dag. Likväl är det nog ändå verserna som kommer att visa sig ha längst livslängd. Många av dem är tidlösa och lever på sin träffsäkra iakttagelseförmåga och de välfunna rimmen som ofta förmår slå i den sista spiken och därmed gör diktbygget fixt och färdigt – till en levande helhet. Han behärskade intill perfektion de flesta av de klassiska versmåtten och skrev även en liten verslära, ”Verskonstens ABC”, som fortfarande är mycket populär och har tryckts i hundratusentals exemplar.

Nu har ett utmärkt och ytterst användbart urval av de nästan tjugotusen verserna getts ut under titeln ”Varsågod – en vers för varje tillfälle” av Gil Dahlström, Catharina Grünbaum, Lars Weck och Christer Åsberg, försedd med teckningar av följeslagaren Björn Berg.

Vid ett annat tillfälle såg jag Alf Henrikson skriva en av sina verser vid sitt skrivbord. Han blev tyst. Sedan mumlade, hummade och smakade han halvhögt på orden liksom långt framme i munnen. Hummade ytterligare en stund. Såg en aning brydd och besvärad ut. Sedan sken han upp. ”Se, där var det rätta ordet!” utbrast han förnöjsamt. Versen var klar.

Nu är inte verserna enbart fyndiga eller kluriga. Under den skenbart enkla ytan – ingen kunde skriva så skenbart obesvärade dikter som Henrikson – finns tankar av halt och bestående värde. Hans humanism, hans tolerans och orubbliga vidsynthet och djupt demokratiska inställning genomsyrar hela hans enorma produktion. Som i till exempel ”Myrorna”.

Crister Enander

Mer läsning

Annons