Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårt behov av tröst är omättligt

Annons

En större, tyngre och mer dagarna och nätterna förgörande smärta är svår att föreställa sig, än den efter att ha förlorat ett barn.

Jonas Weiss dör 2002 i en bilolycka, en kollision med en åsna, på vägen mellan Bagdad och Amman. Tio år senare är tiden äntligen mogen för den sörjande och plågade fadern, den från olika medier välkände Lars Weiss, att i ord försöka bearbeta sin frätande saknad efter den dyrkade sonen, som arbetade åt UD.

En son – ens eget kött och blod. Samtidigt en fristående individ, med dolda sidor som fadern aldrig kommer att lära känna. Sidor bortom den senares kontroll.

Och i och med döden blir det för sent och omöjligt. Döden gör mycket outsagt, i graven tar vi med oss det vi aldrig talade med någon annan om. Behåller integritet – och absolut ensamhet.

Weiss skriver drivet och effektivt, som den journalist han är. Men det är som om han har för lätt att komma till formuleringarna. Det andas reportage om texten, det oläkta såret får en avpolerad yta.

Och han hamnar i långa, tålamodsprövande utvikningar om situationen på Balkan, det Balkan som i och för sig Jonas var besatt av, och världsläget.

Lars Weiss tillhör ett etablerat och välbeställt mediefrälse, ”medievänstern” som Gösta Hultén kallat dem. Han är ingen randare vilken som helst. Och trots den respekt och det medlidande man som läsare känner för honom och hans förtärande sorg, störs man av namndroppande och noteringar om Operabaren och andra flashiga ställen där han dinerade med sonen. Ett liv glidandes ovanpå.

Boken hade vunnit på att kortats och fokuserats hårdare. Men förlaget kanske, just med tanke på att det var Lars Weiss som suttit vid tangentbordet och naturligtvis det känsliga ämnet, inte vågade redigera hårdare?

”Vårt behov av tröst är omättligt”, skrev Dagerman. Lars Weiss är ett levande bevis på detta.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons