Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem orkar läsa alla naziböcker?

/

I veckan presenterade vi vårens bokutgivning.
Crister Enander har fördjupat sig i förlagens kataloger och häpnar över vurmen för krig och nazikoryféer.

Annons

Gå in i vilken bokhandel som helst. Hyllmeter efter hyllmeter klättrar de upp på väggarna alla dessa böcker om krig och elände, om utrotning av hela folk, inträngande skildringar av SS-trupperna och deras ledare, om Waffen-soldater och de blodigaste och grymmaste av alla slag i historien. Där står böcker om nazikoryféerna. Där står böcker om deras fruar. Vi får veta hur Magda Goebbels och Emmy Göring, Gerda Bormann och Lina Heydrich hade det hemma i köket och på sina bjudningar, vad de åt och drack, vilka husdjur de höll sig med. Där finns även rena planschverk, praktutgåvor, med deras mäns pråliga och aggressiva uniformer.

Särklass flest böcker handlar om den sida som förlorade kriget – om tyskarna, främst då om de grymmaste bland nazisterna. Utrotarna, bödlarna, de bestialiska mördarna.

Ju grymmare, desto populärare.

Enbart i vårens utgivning finns till exempel en biografi över Eva Braun med den lockande titeln ”Kvinnan som äskade Hitler”, en biografi om Joseph Goebbels, flera nya tegelstenstjocka luntor av bland andra Kenneth Macksey ”Därför förlorar tyskarna i krig” och Antony Beevors ”Andra världskriget.”.

Jag frågar mig alltid samma sak. Vem vill läsa alla dessa böcker? Vem vill ägna tid åt att tränga in i dessa mörkaste av världar på kvällskvisten, kanske i sänglampans varma sken? Som en form av avkoppling? Å ena sidan är grundläggande kunskaper om vad som skedde under andra världskriget – det nazistiska maktövertagandet, deras illgärningar, koncentrationslägren – en plikt för varje människa att lära sig och försöka förstå. Men därifrån till att ligga och nöjesläsa krigsskildringar, med hungriga ögon slicka i sig inträngande beskrivningar av nazikoryféernas vardagliga liv och leverne är steget långt. Mycket långt.

Jag förstår inte detta intresse. Jag förstår inte var det bottnar, ur vilka källor det hämtar sin näring.

Intresset – eller kanske snarare vurmen – för andra världskriget är i dag massivt. Det vräks sedan flera år ut nya böcker i ämnet. Dessutom har böckerna av närmast ren fetischkaraktär blivit allt fler. De kommer sedan ofta i pocket. Intresset tycks hålla i sig.

Frågan är: Vem orkar – och vill – läsa alla dessa böcker? Och för det andra: Varför är det dominerande intresset så starkt fokuserat kring just nazikoryféerna?

Häromåret kom ”Eva Brauns förlorade liv” och nu en hel biografi om henne. Vilken bok i ordningen är det? Är det någon som kan hålla räkningen? Är det någon enda människa som verkligen behöver veta mer om Adolf Hitler och hans älskarinna än det som redan är skrivet? Finns det verkligen något nytt biografiskt material att gräva fram ur askorna i Berlinerbunkern?

Det är med det stora intresset för ledargarnityret bland nazisternas personligheter, deras vanor och vardagsliv, deras uniformer och befälsordningar, som det springer upp en starkt stötande bismak. Vad är det läsaren egentligen vill veta? Vad söker de? Vill de kittla äckel- och kräkreflexerna en aning? Eller finns där kanske rentav – som en grotesk underton – en aldrig uttalad beundran inför dessa grymma och hänsynslösa män?

Detta krimskrams kring kriget och det historiska tingeltanglet som trycks och sprids på stora pallar till och med inne i mataffärerna och på bensinmackarna – vad säger det? Vad står frossandet i fetischuniformer för? Jag misstänker att svaret enbart kommer att väcka fler frågor. Frågor som leder in i ett skrämmande mörker. Om det mörkret – detta perversa intresse – borde det skrivas en bok. Jag väntar på den.

Det är med det stora intresset för ledargarnityret bland nazisternas personligheter, deras vanor och vardagsliv, deras uniformer och befälsordningar, som det springer upp en starkt stötande bismak

Mer läsning

Annons