Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem ska läsa den här boken?

/
  • Bokmässan i Göteborg. betyder hundratals författare, cirka hundra­tusen besökare, över 400 seminarier. Men vad är egentligen litteratur? Crister Enander förfasas över en bok som försöker förklara.

Det var allt bra längesedan jag läste en bok som var så meningslös.

Jag förstår inte vem som ska läsa den.

Jag förstår inte vad den är till för.

Jag förstår heller inte tanken bakom den.

Annons

Boken är en konstig korsning mellan alla dessa hopplösa självhjälpsböcker och en luddig och allt annat än användbar litteraturhandbok. Samtidigt måste jag redan nu slå fast att det paradoxalt nog inte är författarens fel att boken är dålig.

Boken heter ”Vad är litteratur?” och den är skriven av Ulrika Kärnborg, författare och kritiker. Den består av etthundra plus en frågor och tvåhundra plus två svar. Ett kort svar och ett lite längre svar på samma fråga.

Enligt den metoden skulle jag kunna skriva en kort recension och en längre. ”Den här boken behöver inte en enda människa läsa.” Det är kortversionen.

Problemet som Ulrika Kärnborg försökt lösa så väl hon mäktat med är att den yttre formen för boken är given och att den formen – korta, stackatoaktiga svar på svåra och komplicerade frågor – strider mot själva litteraturens grundidé. Här finns inget utrymme för att förmedla berättandets kraft eller behandla dess magi, här finns inget utrymme för ens vidröra litteraturens förmåga att skänka insikter, väcka tankar och ge perspektiv som möjliggör för läsaren att se sig själv och världen med klarare och skarpare ögon.

Och i ännu mindre utsträckning finns det några som helst möjligheter att föra de resonemang som skulle kunna hjälpa den som ska ta sina första trevande steg i alfabetets svårgenomträngliga djungel och som om nätterna drömmer författardrömmar. Det är annars uppenbart att det är till den publiken boken är tänkt att vända sig. Författarkursernas många deltagare och alla de som sitter på kvällar och skriver enbart för sin hårddisk.

Eller om jag formulerar det på ett tydligare sätt: Litteraturen tvingas in i PR-klichéernas beskurna och fördummande språk och tankesätt (om ett sådant ord nu går att använda på den sortens verksamhet). Ulrika Kärnborg, som tveklöst är en intressant författare, tvingas här att skriva och tänka som copywriter. Jag tycker faktiskt synd om henne, men hon kunde helt enkelt tackat nej.

Samtidigt dyker det upp frågor som inte har det minsta med litteraturen att göra. ”Behövs Gud?” Svar: ”Mer än någonsin.” Hjalmar Söderberg vänder sig nog ett varv i sin grav – om han gitter bry sig.

Ulrika Kärnborg får ändå sagt en del kloka saker. Att det inte går att lära sig skriva på kurser. Att man måste läsa och läsa för att en gång i framtiden kunna skriva. Att ensamhet är lika nödvändig som den kan vara plågsam för alla författare. Att det inte finns några fiffiga och finurliga genvägar för den som vill skriva böcker som andra vill läsa.

Hon lyckas också kläcka ur sig en hel del korkade saker. Att författaren är ”motsatsen till en hantverkare” – stackars Balzac, han och hundratals andra är ingen författare. ”Bra författare är ofta intressanta att tala med. Är det inte intressanta att tala med är de förmodligen inga bra författare.” Min erfarenhet – efter jag vet inte hur många författareintervjuer – är den rakt motsatta. De bra författarna berättar det viktiga och intressanta de har att säga framför den tomma skärmen eller det vita pappret, ofta med en viskning för att inte skrämma iväg de levande och smärtsamma, de berusande och himlastormande orden.

”Det avslutade, formfulländade verket hörde 1900-talet till. Nu är mängd och flöde viktigare.” Va? Säger vem? Är det Kärnborgs uppfattning eller det kritik?

Och när Ulrika Kärnborg på fråga nittionio svarar: ”Ingen kan komma ifrån att litteraturen är en tävling” riskerar hon själv att kasa rakt ner till en förnedrande jumboplacering.

Crister Enander

Mer läsning

Annons