Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verkligheten knackar på

Avståndet ger överblick, vissa skulle kalla det objektivitet. Det är en journalistisk dygd. Men det är också ett hinder för en djupare förståelse.

Annons

 Risken är att man aldrig riktigt konfronteras med den verklighet man beskriver, att man bara blir en betraktare med en massa åsikter och slagkraftiga formuleringar. När man så ändå tvingas möta verkligheten är det lätt att den slår tillbaka och knockar en. Det är vad som händer Andrew O’Rourke i Little Bee.
Andrew är egentligen en bifigur. Det är hans fru Sarah och flyktingen Little Bee som berättar och står i centrum. Men Andrews öde är centralt för historien. Han är den välkände kolumnisten som vägrar vika för sanningen. Han vet, han kan, han är stark och trygg och förberedd! Eller han tror sig veta, tror sig vara stark. Bakom hans rygg bedrar Sarah honom med en annan man och när de åker till Nigeria på semester för att lappa ihop äktenskapet träffar de av en slump Little Bee som flyr från gerillan. Plötsligt står de inför ett val på liv och död, en scen som tagen ur hans egna kolumner, och han klarar det inte, klarar inte att välja rätt, att stå upp för sina värderingar.
Författaren, Chris Cleave, är själv kolumnist på The Guardian och tillbringade delar av sin barndom i Västafrika. Den bakgrunden ger trovärdighet åt hans historia. Genom Little Bee skildrar han ett inhumant flyktingsystem, där flyktingarna behandlas som kriminella och avvisningarna ligger ute på entreprenad, och belyser samtidigt motsättningen mellan ett England med höga tankar om sig självt som fritt, rättvist och jämlikt och den faktiska samhällsordningen där det inte finns plats för alla, där friheten och rättvisan är högst selektiv och sex och mode alltid säljer bäst. Med Little Bees ord ett land ”där flickor får visa tuttarna, men poliserna inte får visa sina vapen”. Känns det bekant?
Det kan låta präktigt, men Cleave glömmer inte att den hårdsmälta samhällskritiken måste sköljas ner med humor och berättarglädje. Både Little Bee och Sarah får färg på kinderna, de blir aldrig till stereotyper, reduceras inte till budbärare för en idé. Det är inte Cleave man tror på, det är dem. Och i gestaltandet av Andrew O’Rourkes öde finns en sund självkritik inbyggd.
Endast så kan han vinna läsaren på sin sida och få en mallig recensent, som naturligtvis är lika mycket bisittare som Andrew i sina spalter, att tro att han lärt sig något, att han nu vet och därför har all rätt i världen att förfasas över det system han själv är del av.
Viktor Björklund

Mer läsning

Annons