Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verklighetens fasa

/

Annons

Den här mycket bildframkallande och närvaroskapande boken var ”förstås” en film redan från början, en särdeles rafflande sådan.

Krig och brinnande byggnader, flygalarm och vinande granatljud. Två människor på flykt, i yttersta utsatthet. Vem kan man lita på en sådan här gång? När som helst riskerar man att bli angiven och satt på ett tåg österut. Man läser med andan i halsen, ser det som huvudpersonerna ser, lever sig in i deras ovissa öde.

Boken BLEV film och den har tryckts i sexton upplagor sedan den först utkom 1999. Det mest skrämmande är att det som berättas hände på riktigt: den i Tyskland kände skådespelaren Michael Degen – han har även jobbat med Ingmar Bergman – gick elva år gammal under jorden i Tredje Riket med sin mor, efter att fadern misshandlats med dödsbringande skador som följd i koncentrationsläger och deportationerna hade börjat på allvar inför öppen ridå. Forskaren Daniel Goldhagen hävdade som bekant i en omdiskuterad, spekulativ bok att alla tyskar egentligen är antisemiter och judehatare, det skulle liksom ligga i det tyska blodet.

Men ”alla var inte mördare”, och Degens realistiska berättelse är också en sedelärande sådan om hyggliga, hjälpande människor: ”vanliga” tyskar, som med risk för eget liv fixar käk och gömställen.

Michael och hans mor klarar sig med falska identifikationshandlingar någorlunda oskadda genom Tredje Riket och bombkrigets fasor, som de bevittnar på första parkett i Berlin. De allierade trappar alltmer upp de skoningslösa terrorbombningarna, inte bara i Berlin. Och de civila är fångade som råttor på ett sjunkande skepp. Liksom Führern och hans närmaste därnere i Bunkern. (Skickligt gestaltat i filmen ”Undergången”, som skildrar de sista dagarna på ett närmast ”dokumentärt” sätt.) Hitler skjuter sig och Röda Armén tågar segerviss och skränig in, tar hämndlystet för sig utan att lägga band på sig. Nya fasor iscensätts.

Röda Arméns härjningar i Berlin, med bestialiteter och våldtäkter även av sjuka och gamla kvinnor, är ett skammens nedtystade kapitel i 1900-talets historiebok.

Degen berättar rakt av, utan minsta självömkan eller blödig sentimentalitet. Han utmålar aldrig sig och modern som några offer att tycka synd om. Tonen är kärv och rått humoristisk – även när det är som värst och mörkast. En typisk berlinare – så där låter de, tuffa utanpå men med ett stort hjärta inuti – tänker man om Degen, trots att han föddes i Chemnitz. Ingenting rubbar en äkta Berliner.

En fråga biter sig kvar, och den föranleds inte ”bara” av Tredje Riket och andra världskrigets hemskheter: vilket är egentligen normaltillståndet i Europa sett över en längre tidsperiod? Krig eller fred? Människor som förtryckta och förföljda – eller lugnt levande sin vardag?

Varje dag där man lämnas i fred och slipper ägna nästan varje minut åt att överleva är en Guds gåva. Degens oavbrutet fängslande bok om svåra umbäranden, och hur man tar sig igenom, stämmer den bortskämde och förskonade till eftertanke. Carpe diem.

Margareta Zetterström har översatt bra. Även om hon, sätter en ära i att som skribent vara kritisk och icke-ideologisk, i en not okritiskt reproducerar gängse myter. Onödigt. Verkligheten var tillräckligt traumatisk nog ändå – för de utsatta och plågade.

Mer läsning

Annons