Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verktyg!

Det är en ren intellektuell fröjd att följa Herbert Marcuse, när han dissekerar begreppen ”frihet” och ”auktoritet”, och deras förbindelse sinsemellan, hos Luther, Kant och Hegel samt upplysningens och franska revolutionens försvurna fiender Burke och de Maistre.

Annons

Huvudproblemet för de ovan uppräknade lyder: hur kan man legitimera att en människa som du och jag, född fri och endast, åtminstone så länge religionen är en stark kraft, har att svara inför Gud böjer sig för jordiska, tillika flyktiga och övergående auktoriteter?

Nyckelbegreppet är ”legitimitet”. Hur få mig som en i grunden fri individ att lyda, underordna mig och icke bjuda motstånd: inte revoltera, som jag ju rimligen borde, mot mitt förslavande? Enkelt uttryckt: hur blir ett orättfärdigt samhälle möjligt, vilka psykologiska mekanismer måste till? På de svagaste nervtrådar vilar de mäktigaste riken, som professorn i tankeformernas historia vid Collège de France, Michel Foucault, fyndigt uttryckte det.

Marcuse blottlägger, påläst och skarpsinnigt, det filosofiska och statsrättsliga tänkande som varit till försvar för den borgerliga, sociala ordningen. Han visar hur det ihärdigt och uppfinningsrikt har laborerats med inlåsande och upproret stäckande begrepp som ”kontrakt”, ”allmänvilja”, ”förnuft”, ”karisma” och ”tradition”. Har man inte kunnat tillgripa något annat som fungerat övertygande, har man påstått att det är helt ”naturligt”. Det BARA är så, inget vi kan ändra på. Vissa föds till att härska, andra till att böja sig. Mot det naturliga sätter man sig inte upp, det är lönlöst.

Marcuse avslöjar, genom att gå i närkamp med de filosofiska affischnamnen, hur förtryck och social ojämlikhet på olika sätt har legitimerats. Men ingenstans, eller någonsin, finns en orubbligt säker och självklar grund för att rättfärdiga över- och underordning. Därför måste det till tvång och våld, ideologi (den borgerliga kärnfamiljen har varit viktig som inskolande institution) och piska. Makt ger rätt, som den kontroversielle Carl Schmitt konstaterade.

Denna text publicerades 1936 under titeln ”Studien über Auktorität und Familie”. Marcuse ville, tillsammans med andra dåtida framstående men till exil hänvisade samhällsforskare som Theodor Adorno och Max Horkheimer (i den högklassiska Zeitschrift für Sozialforschung), förstå ”den auktoritära personligheten”. Hur nazismen och Hitler överhuvudtaget blev möjliga: hur ekonomisk kris och människors mentalitet, den gången en undersåtlig, preussisk sådan, samspelade på ett för Europa katastrofalt och dödsbringande sätt. Tredje Riket hade tre år på nacken.

När den, åtminstone i retoriken, antiauktoritära studentrevolten bröt ut i Västtyskland på andra halvan av 1960-talet, fick Marcuse snabbt status som revolutionär guru. Han inbjöds att tala och hyllades vid stormöten i Freie Universitäts aula.

För blott ett par år sedan, efter en del diskussioner och grymtningar, sattes hans rester, han avled redan 1979, ned i en hedersgrav i Berlin. Ett tilltag han knappast själv torde ha gillat. Men nu finns han på samma kyrkogård som bland annat Hegel, skiljer inte många meter mellan dem. Och graven är välbesökt, anonyma beundrare lägger ständigt småstenar på den.

I samband med händelserna i Nordafrika och Syrien känns Marcuse mer angelägen än någonsin. Han ger oss verktyg – att tänka själva med. Och sluta böja på nacken.

Det behövs ju egentligen inte. Eller hur?

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons