Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst väcker fulheten äckel...

/

Annons

Det är länge sedan nu, men en gång i tiden var han en ytterst lovande, och stundtals till och med lysande, medeltidsforskare. Men efter sina ganska remarkabla akademiska framgångar – inte minst med verket ”Sviluppo dell’estetico Medievale” – sökte sig Umberto Eco utanför universitetsvärlden. Han var redaktör, populär föredragshållare och skrev essäer av hög kvalitet i skiftande ämnen. Samtidigt var han en central gestalt i den rörelse som i Italien introducerade den tyskinfluerade hermeneutiken.

År 1980 gav han ut ”Il nome della rosa” som tre år senare även kom på svenska, ”Rosens namn”. Sean Connery gjorde genom sin insats på vita duken Umberto Eco till en världscelebritet.

Utvecklingen därefter har sannerligen varit beklämmande.

Numera tillhör Umberto Eco – hedersdoktor vid över 30 universitet, sedan början av detta år även vid Uppsalas ärorika lärosäte – en liten utvald krets författare och forskare. En liten klick som betraktas som – och framför allt själva ser sig som – elitens elit. Huvuddelen av sin tid ägnar de åt att kuska jorden runt. De möts på seminarier och konferenser på de mest utsökta hotell belägna på de allra vackraste av orter. Arvoderingen är furstlig.

Arthur Koestler skrev en gång en hel roman om den här sortens intellektuella som dyrt säljer sin tid, sina tjänster – och inte sällan: sina åsikter. Bokens titel är ”Call-girls”.

Självfallet kan ingen människa, eller ytterst få, leva ett sådant självförhärligande liv – instängda i en sorts märkliga lyxkuvöser – utan att förändras. Det är som en svulst. Sakta tuggar den sönder karaktär, intellektuell hållning och – till slut – även omdömesförmågan.

Umberto Ecos senaste böcker visar på ett skrämmande sätt, och utomordentligt tydligt, hur denna nedbrytningsprocess håller på att fullbordas.

För något år sedan gav Umberto Eco ut försäljningssuccén ”Om skönhet” och nu i dagarna har den deformerade tvillingen ”Om fulhet” även sett dagens ljus. Det råder ingen tvekan om att Umberto Eco är en lärd herre. Han hittar förhållandevis obehindrat i litteraturens klassiker.

De två böckerna är som gjorda för att ligga framme på ett bord, liksom slarvigt bortglömda mitt i läsningen, för att klart signalera att ägarna till coffee table-verken är bildade människor som minsann följer med vad som händer i den litterära världen.

Problemet är att varken ”Om skönhet” eller ”Om fulhet” egentligen innehåller något som helst substantiellt vetande av värde. Det är notiser, kvicka nedslag i bildningshistorien, ofta slumpartade och styrda av vilka konstverk som varit möjliga att använda.

Ty även om det ska vara groteskt och fult ska ju verket vara vackert; en paradox Umberto Eco aldrig lyckas ta sig ur. Han sitter fast i tanken att boken främst av allt ska sälja – och sälja mycket.

Så det blir korta beskrivningar, närmast notisartade, hastigt nedskrivna, ibland eleganta men utan sammanhang. Och mängder med citat. Där finns förvisso ansatser – med Michael Bachtin och Georges Bataille som kraftiga stödkäppar till vår käre flerdimensionella hedersdoktor – att försöka knyta samman det estetiska med det etiska.

Hur hänger egentligen det förbjudna samman med det motbjudande?

Det är en intressant frågeställning: styr tidens moraliska värderingar även synen på vad som är vackert och vad som är fult?

Men det stannar vid en ansats. Inga tankar tänks till slut – varför fresta tålamodet hos en köpglad publik som vill leka bildade?

Så snart bläddrar Umberto Eco snabbt vidare i konst- och litteraturhistorien för att finna nästa fula människa, nästa varböld och nästa vanskapt stackars sate som fästs på duk av någon stor konstnär.

Och visst väcker ”Om fulhet” äckel. Den lyckas kittla obehagliga reflexer djupt ner i halsen. Spyan gungar oroväckande, tar sig förbi adamsäpplet för att sedan sjunka undan.

Det genuina äcklet framkallas dock inte av innehållet, utan av bokens inställsamhet, dess menlösa och frånstötande fjäskande med sin publik.

Den enda trösten i bedrövelsen är att Umberto Eco åtminstone sålt sig dyrt.

Mer läsning

Annons