Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vuxna män gör saker tillsammans

I önskan att få vara delaktiga döljer en grupp män minnen av rädslor, sorg och övergrepp. De försöker återupprätta gammal gemenskap över sill och snaps.

Annons

I det förflutna finns en mäktig professor, hans fulsnygga dotter och en starkt traditionsbunden studentvärld. Och musiken, den fria men samtidigt bundna.

Jens Liljestrand litteraturvetare, kritiker och författare. Han har tidigare gett ut novellsamlingen ”Paris Dakar”, reportageböckerna ”Made in pride” och” Vi äro svenska scouter vi”, samt avhandlingen ”Mobergland”. I ”Adonis”säger han sig vilja lyfta fram de homosociala förhållanden som förekommer i studentvärlden.

Vi får följa den framgångsrika, sedan länge nedlagda, studentsånggruppen Adonis medlemmar. De träffas under en sensommarhelg för att… ja, varför då? För att tala ut, ha trevligt och tillfälligt bli personerna de en gång var. Alla hoppas på olika saker. En efter en berättar de om livet före och efter kören. Vad var det egentligen som hände i Lund? Fasad efter fasad rämnar tills bara krassa fakta återstår. Det är smärtsamt att läsa om vad tiden med Adonis inneburit för männens liv.

Kompositionen med olika berättare påminner om en novellsamling, med återträffen som gemensam röd tråd. Den till viss del förutsägbara helgen blir spännande i och med detta. Men det finns flera röda trådar, kanske lite väl många.

De olika synvinklarna på musik och händelser är intressanta, men blir repetitiva. Flera karaktärer har liknande språk och blir i slutändan ett gytter. Mer särpräglade röster, som den cancersjuke Ulrichs, lyfter läsupplevelsen till en ny nivå. Hans avslutande, paniska monolog höjer tempot och förkroppsligar den gemensamma sorgen.

Liljestrand bryter ned manligheten och dess gruppgemenskap. Kvar finns en samling sorgliga, ensamma människor. Man känner igen dem, typerna finns överallt. På universiteten till exempel. I och omkring herrklubbar med damservitriser och hemliga ritualer. Jag vet såklart inte ett jota om det här, men uppskattar att Liljestrand bjuder på en inblick i en del av studentvärlden som jag inte har tillträde till. Här är den förvisso ovanligt sorglig, men nog så intressant.

Ebba Pettersson

Mer läsning

Annons