Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yttre bekräftelse – inre tomhet

Vårt behov av tröst är omättligt, enligt Stig Dagerman. Travesterande kunde man om Magnus Hedman säga: vårt behov av bekräftelse är omättligt.

Annons

Men hur skaffa sig denna bekräftelse? Genom att prestera. Vara bäst, ständigt demonstrera det. Ända från barnsben. Då har man rätt att finnas till. Men bara då.
Se bara upp med sprickor i fasaden. I Hedmans fall snöpliga baklängesmål, missar på planen.
Hedman begick en sällsamt lyckosam idrottskarriär, rena gamla Rekordmagasinet över hans framgångssaga. Stod i landslagets mål, kontrakterades av toppklubbar som Chelsea (även om han bara var tredjemålvakt). Tilldelades Guldbollen, finns inget finare inom den svenska fotbollsvärlden.
Imponerande personal branding och han blev en offentlig person, sensationspressen fick upp ögonen för honom. Badade i pengar, körde Ferrari och Porsche. Skaffade flotta hus. En vacker kändishustru: Magdalena Graaf.
Lätt misstänka en parallell till David Beckham och hans Victoria. Grabbar med en enkel uppväxt som hamnar, till synes, på livets solsida. Efterhand förlorar sig själva – utan att inse det förrän det är för sent.

I Sverige Nacka Skoglund det främsta exemplet, kanske också vår egen Håkan Wickberg i Brynäs. Döda i förtid. Karriären kort, livet likaså.
Hedman njöt av den luxuösa tillvaron. Han blickar tillbaka på sitt liv på ett infantilt sätt, ofta närmar det sig en tonårings språk (det verkar som om von Sydow transkriberat banden rakt av). Det är som om han stannade i växten och aldrig lämnade barndomen. Det känns sorgset. Och onödigt.
Idrottsstjärna och omsvärmad idol. Samtidigt glömde han sig själv, försummade sin egen personliga utveckling bortom fotbollsplanerna och strålkastarljuset. Yttre bekräftelse – men inre tomhet. Applåder och jubel – men en växande avgrund inombords.
Det håller inte i längden. Det gjorde det heller inte för Hedman. Skilsmässa från Graaf.
De började gå utför. Knarkdomar och konkurs. Antidepressiv medicin. Prostituerade och bråk på krogar. Ångest och självmordstankar.
Lögner, och ännu fler lögner, för att försöka slippa vakna upp till sig själv.
Till slut vänder det, Hedman reser sig. Men man känner sig som läsare ändå inte riktigt övertygad. Självrannsakan svajar, språket förblir omoget, det han säger bottnar liksom inte.
Hedman nämner Zlatan, menar det finns likheter dem emellan. Men Zlatans machopräglade och stenhårda balkanmentalitet ägde inte Hedman.
Innerst inne förblev han den lille ljushårige, söte pojken från Skokloster som hela tiden med tunn röst ropade: Älska mig! Även om jag släpper in bollar jag borde ha tagit.
Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons