Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Bror Olle! Skall man göda jordgubbar med hästskit??"

/
  • Trädgårdsmästaren och idolen. Josephina Wesström Juhlin är numera trädgårdsmästare på Lövstabruk, och tar hand om de plantor som Johan Olof Strindberg planterade för 100 år sedan. Det gamla fotografiet är taget i exakt samma drivhus som vi står i.
  • Strindbergs brorsa. Trädgårdsdirektör Johan Olof Strindberg på Lövstabruk, nummer fyra från vänster, med sin personal.
  • Strindbergs brorsa. Trädgårdsdirektör Johan Olof Strindberg på Lövstabruk, näst längst till höger, med sin personal.
  • Trädgårdsmästaren och idolen. Josephina Wesström Juhlin är numera trädgårdsmästare på Lövstabruk, och tar hand om de plantor som Johan Olof Strindberg planterade för 100 år sedan. Det gamla fotografiet är taget i exakt samma drivhus som vi står i.
  • Johan Olof Strindberg, Augusts brorsa, var trädgårdsmästare på Lövstabruk.
  • Likt. Mycket är sig likt sedan Strindbergs tid inne i det gamla drivhuset.
  • Julsparris. Sparrisen är något av en Strindbergsk specialitet. Han lyckades driva upp den färsk till baronens julbord mitt i den mörkaste vintern.
  • Getapel. Josephina Wesström Juhlin framför den kaukasiska getapel som Johan Olof Strindberg planterade för hundra år sedan. Det finns bara 4-5 sådana här buskar i Sverige.
  • Levande kultur. Josephina Wesström Julin talar om odlingen som ett
  • Vändpunkten. Josephina Wesström Juhlin framför en av Strindbergs bokar. Det var de här träden som gjorde att Josephina sadlade om från etnolog till trädgårdsmästare.
  • Fått spel. En tobaksplanta från Strindbergs tid har plötsligt fått spel i drivhuset och växer så det knakar i sommar.
  • PR-miss? Namnet på den här växten,

Annons

Det är August Strindberg som frågar sin bror Johan Olof Strindberg i ett brev 1882. De har då båda hunnit etablera varsin karriär: August som författare, han slog igenom med romanen "Röda rummet" 1879; Johan Olof som nybliven trädgårdsmästare på friherre De Geers herrgård i Lövstabruk.

Och brevväxlingen bröderna emellan handlar mycket om trädgård. August är mycket intresserad av kaffebuskar, tebuskar, magnolior, och de håller koll åt varandra om var man kan få tag på fröer. Olle skickar en vinteruppdriven cyklamen åt August på hans födelsedag i januari varje år. Det är Augusts favoritblomma. Han driver också upp sparris i just hästskit varje jul, något av ett konststycke att få upp primörer mitt i vintern, men friherren är noga med att det ska vara färsk sparris på julbordet. Blir det sparris över skickar Olle resten till August som en gåva.

Sparrisplantorna finns fortfarande kvar i drivhuset på Lövstabruk. Här inne har det odlats vartenda år sedan huset byggdes 1735. Den som tar hand om sparrisen i hettan här inne numera är trädgårdsmästare Josephina Wesström Juhlin.

– Johan Olof Strindberg är min idol, säger hon, och håller upp ett fotografi av Olle, som han kallades, när han sitter i just det här drivhuset, i tredelad tweedkostym och hatt. Det måste ha varit varmt åt honom, men han ser inte särskilt besvärad ut. Trådgårdsmästare var ett statusyrke, och kostym var helt enkelt vad man hade på sig.

Josephina är etnolog i grunden, och det var på Lövstabruk hon insåg att hon kunde arbeta praktiskt - med sina egna händer - med historisk kulturvetenskap, genom att bli trädgårdsmästare och förvalta det månghundraåriga arv som fortfarande växer här.

Det var bokarna i entrén till parken som var vändpunkten för Josephina, de pompösa bokarna som är det första besökarna reagerar på när de kliver in genom grindarna. ("Bokar? De växer väl inte här?!"). Man sade att de var från 1600-talet och Josephina älskade tanken på att arbeta med något som var så gammalt. Senare kom det fram i en undersökning att de inte var så gamla. Det var Johan Olof Strindberg som hade planterat dem i slutet av artonhundratalet. Men hur hade han kunnat få dem så maffiga träd på så kort tid? Klimatet så här långt norrut är ju inte särskilt generöst mot bok? Hon såg att han hade satt flera träd i klunga. Varje träd är i själva verket fyra-fem träd som hade fått växa ihop till en enda stam.

Är det därför Johan Olof Strindberg är Josephinas idol? Kanske delvis.

Han var en avgjort skicklig trädgårdsmästare, som dessutom hade ett mycket större område att förvalta än vad som finns kvar i dag. Dessutom var verkade han under en tid då kunskapen om allt som har med odling och trädgård att göra var mycket större än i dag. Josephina menar att odlingskulturen nådde sin höjdpunkt under Strindbergs verksamma år. När han pensionerades började det gå utför, för att nå sin lågpunkt på 60- och 70-talen. Nu börjar intresset för trädgård och odling vakna igen, men Josephina tycker att den samtida intresset än så länge är lite "puttinuttigt" och mest inriktat på rosor och pelargoner, till skillnad från den hela värld av odling som fanns på Strindbergs tid.

– Ta till exempel Ruccolan, som vi tycker är en "modern" växt. Den har odlats i Sverige sedan 1300-talet, med skillnaden att vi då kallade den för senapskål i stället. Eller tomater, där vi ofta tänker på de röda, runda. På Strindbergs tid fanns det gula, svarta, vita, randiga och päronformade tomater. De röda kallade man för kärleksäpplen, vilket gjorde att de som smakade dem för första gången ibland tyckte att de smakade förfärligt. De hade väntat sig smaken av äpple.

Men det finns ytterligare en anledning till att Josephina känner sig nära befryndad med Johan Olof Strindberg. Han är trots allt inte så långt bort i tiden. Han levde ända in på 40-talet och det finns fortfarande människor som träffade honom och kan berätta om honom, hur han satt utanför sitt hus i sin tredelade kostym och sitt plommonstop och stoppade sin pipa. Och hans växter finns kvar. Josephina visar till exempel "Strindbergs pioner", som håller på att blomma ut nere vid vattnet. Hon går ju omkring här varje dag och tar hand om hans gamla växter.

Och dessutom finns breven kvar, i vilka Johan Olof och August Strindberg blir levande igen. August drömmer om att köpa ett hus på landet där Johan Olof och han kan bo tillsammans över sommaren. "Avsigten vore att ge Dig arrendefritt och att jag fick inackordera mig hos er utan att lägga mig i trädgårdsskötseln, bara gå och titta på hur det växer. Rådgör nu med din hustru och sof noga på saken".

Det skulle aldrig komma att hända. August kom aldrig heller till Lövstabruk för att hälsa på sin bror, trots att han gärna hade velat, och att bröderna flera gånger hade långt framskridna planer på det. Men till slut var det ändå Johan Olof som alltid lyckades avstyra det.

Josephina tror att lillebrodern Johan Olof var rädd för att storebrodern August skulle lyckas ställa till med något som kunde bli obehagligt. Baronen var lätt sjuklig och Johan Olof oroar sig ofta för honom i sina brev. Dessutom tyckte nog baronen att August Strindberg, som ofta bytte politisk ståndpunkt under sitt liv men som alltid var kritisk mot överheten, "inte hade så bra idéer", som Josephina formulerar det. Johan Olof kände väl till broderns osvikliga förmåga att röra upp himmel och jord, så han hade nog sina skäl att avstyra broderns besök.

Johan Olof hade en betydligt mjukare stil. August Strindberg skickar ofta pengar och kläder åt sin bror, som blir fattigare och fattigare med åren. Baronen ger honom aldrig någon löneförhöjning, utan han knotar på i decennium efter decennium med samma lön som han fick första året. I och med inflationen får han i praktiken lägre och lägre lön för varje år som går. Efter 29 år går han till slut upp till baronen och ber om löneförhöjning.

Baronen säger att han inte kan gå med på det, men erbjuder att Johan Olof i stället för att vara trädgårdsmästare i fortsättningen ska få kalla sig "trädgårdsdirektör". Men lönen blir densamma.

Johan Olof Strindberg ser sig tvungen att acceptera, och går ut därifrån.

Vill du veta mer om Lövstabruks trädgårdar? Josephina Wesström Juhlin håller trädgårdshistoriska vandringar där 24 juli och 31 juli.

Mer läsning

Annons