Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Budkavlekvällarna slutar på Avans soptipp

/
  • Martin Pareto som knasig vetenskapsman när Gävlepubliken fick ett smakprov ur
  • Arabella Lyons med blädderblock på den övervuxna soptippen.

Med "Ett sjunkande skepp/ett växande slott" väntar en teaterupplevelse som överraskar även den rutinerade Folkteaterpubliken.
Spelplatsen är Avans soptipp.
GD Kultur träffar Martin Pareto för ett samtal om klimatkris, omställning och varför han nu är lite mindre övertygad om jordens undergång.

Annons

En portal ska byggas, en port in till Underlandet.

Men när vi provgår sträckan som publiken ska flytta sig runt Avans soptipp är portalen ännu inte på plats. Mycket återstår ännu. Men nog får vi en känsla av att det är en främmande värld som ska blomma upp där i grönskan.

Myggen surrar omkring oss och ett milt försommarljus ger platsen en nästan overklig karaktär, förstärkt av den övervuxna bil som håller på att sväljas av växtlighet och så plötsligt ... ett rådjur som far fram på slätten under oss. Inte långt från spelplatsen ligger Hans "Limbus" Tjörneryds underjordiska museum.

Det är en perfekt spelplats för en teaterföreställning om framtiden, klimatet, omställning och hur vi ska leva våra liv mer hållbart. Under oss finns resterna av Gävles gamla bebyggelse begravd. Ett giftigt arv som här och var sticker upp, som resterna från en förlorad civilisation i en science fiction-roman. Det är en av Gävles mest märkliga platser.

De teman som finns i "Ett sjunkande skepp/ett växande slott" har tagit Folkteatern till denna underliga plats. Här finns allt närvarande som de har pratat om på budkavlekvällar fram till denna teaterföreställning i det fria.

Läs mer: Rapport från första budkavlekvällen

Budkavle? Ja, de är så de har valt att kalla de samtalskvällar som kretsat kring ämnen som utopier/dystopier och globalt/lokalt, med inbjudna gäster som har fått ta med sig en budkavel, ett föremål som på något sätt ska symbolisera ämnet de talat om och leda in i den föreställning som blir Folkteaterns egen budkavel i diskussionen (bland budkavlar Martin Pareto har fått finns allt från en burk matjord till en nattvardskalk).

Många har nog fått mersmak, myggen till trots, när vi går tillbaka till fordonet märkt "teaterbuss" som ska ta oss tillbaka till Gävle centrum från den underjordiska soptippens Underland. I synnerhet om man har suttit lite för många timmar av sitt liv i en trist svart teaterbox på hårda stolar ...

Någon vecka senare möter jag Martin Pareto inne på Folkteatern i Gävle. När jag såg honom senast, vid Avan, var han en knasig vetenskapsman i vit rock. Nu är han sig lik igen, något obekväm med att behöva fronta en föreställning som han anser tillhör så många fler än honom själv.

Han kände direkt att texten inte kunde värkas fram ensam på kammaren. Andra människors röster måste komma in.

– Teaterns uppgift är inte att komma med siffrorna, de står vetenskapen för, utan att ge mellanrummen och upplevelserna som människor har av det som sker. Budkavelkvällarna har visserligen innehållit siffror, men mest hur dessa förändringar upplevs på ett känslomässigt plan.

Att det är ett annorlunda teaterprojekt förstår man av att premiären blott är ett par veckor bort när vi ses, men att det ändå återstår en budkavlekväll och potentiella ändringar i manus.

– Några scener har jag skrivit, men det är mycket återbruk av gamla scener också, så det är ett stort plockarbete.

En tanke som Martin Pareto utgått från i projektet, är den om hur Gävle ser ut om 30 år. Vad är det för samhälle som staden är en del av? Han fick ett stipendium och reste till Detroit – en stad som drabbades hårt i spåren av finanskrisen och västvärldens industrikollaps – men insåg snart att USA inte kan jämföras med Sverige. Han insåg också att han inte kan och vill vara den som kommer med svaren till Folkteaterns publik.

– Jag har varit väldigt mån om att vara i det här mellanrummet där jag kan säga "jag vet inte" och få syn på vad folk tänker.

Folkteatern har alltid varit bra på att hitta nya sätt att spela teater på och nya rum för teatern att finnas i, som Gasklockorna i Gävle, men frågan är om de inte har överträffat sig själva med Avans soptipp.

– Det är bäst att göra det på plats! En del av omställningstanken är: vad händer om man inte har ett rum att spela i? Kan man spela på andra vis och förhålla sig till en plats i stället för att bygga ett teaterrum, säger Martin Pareto.

Efter processen med "Ett sjunkande skepp/ett växande slott" har han blivit mer engagerad i de frågor som pjäsen kretsar kring.

– Jag kanske inte kommer att bli en del av miljörörelsen på det sättet, men jag kommer nog att engagera mig mer, gå med i organisationer och ge mitt stöd.

Är du hoppfull eller pessimistisk om planetens framtid?

– Jag fascineras av undergångstankar, men jag tycker att Gunnar Rundgren, som grundade Krav och var med under en budkavlekväll, sa det bra när han konstaterade att vi människor är så bra att samarbete att vi kommer kunna anpassa oss till förändringar. Det kan man se bara här i Gävle, med alla odlingspallar som växer fram över allt. Så jag tror inte på den där filmundergången, även om jag älskar att se de filmerna.

Undergången gör sig bäst på bio.

Fotnot: "Ett sjunkande skepp/ett växande slott" har premiär 10 juni.

Mer läsning

Annons