Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carrère skärper blicken på livet

/
  • Sin förra bok, ”En rysk historia”, är den enda Émmanuel Carrère tänker på som en själv­biografi. Där avslöjar han, mot sin mors vilja, den stora familjehemligheten, att hans morfar var kollaboratör.

Två familjetragedier fick den franske författaren ­Émmanuel Carrère att se sig själv med andra ögon. ”Det plågade ­jagets krönikör” är inte längre lika plågad. Dessutom blev han Goncourtnominerad.

Annons

Historien övertygar som läsning men är svårare att återberätta. Émmanuel Carrère tillbringar julen 2004 på Sri Lanka. Han reser dit tillsammans med sin flickvän, Hélène. De talar om att skilja sig men åker ändå. När de blir vittnen till tsunamin och till hur deras semestergrannar, ett ungt franskt par, mister sin fyraåriga dotter återuppväcks plötsligt deras lust och tilltro till förhållandet.

Ungefär som Saint Exupérys ”Lille prinsen” som återvänder till sin enda blomma. Kan det verkligen vara så enkelt?

– Men lyssna nu, det är förstås svårt att säga. Det låter banalt, men det som hände gav oss ändå en känsla av vad som var värdefullt, vad vi hade och vad som var hotat. Ja, det är möjligt att det fick mig att växa och bli mer vuxen.

I bok efter bok har Carrère förfinat dokumentärromanen till sin egen genre, alltid med sig själv närvarande, ofta i ett tillstånd av ”neurotiskt tumult” som han nu tycker sig mer eller mindre befriad ifrån.

Genombrottet kom med ”Doktor Romand”. Carrère skrev om den franske familjemördaren som i 18 år lät alla tro att han jobbade på WHO i Génève, vilket han aldrig gjorde. ”Andra liv än mitt eget” heter den senaste av Carrères dokumentärromaner som kommit i svensk översättning. Den här gången ville han sätta just de andra – inte sig själv – i förgrunden.

Kort efter hemkomsten från Sri Lanka drabbas flickvännens syster, den 33-åriga Juliette, av obotlig cancer. Den sjukdom som gjorde henne handikappad som ung återvänder och släcker på bara några månader hennes liv som trebarnsmor och landsortsdomare.

Ändå är det inte hennes öde i sig som får Carrère att plocka fram anteckningsblocket. Den som griper tag i honom är Juliettes domarkollega och nära vän, Etienne, även han handikappad på grund av cancer i ungdomen. Tillsammans med Juliette har han drivit en juridisk motståndskamp mot de franska keditinstitutens utnyttjande av fattiga och fått gehör ända upp i Europadomstolen.

I grunden ligger ett påstående från Carrère om att cancern eller närheten till döden, påverkat deras liv.

– Jag blev så tagen av det sätt Etienne talade på. Man kan tala som advokat, som far eller som älskare, vi lever våra liv i olika lådor. Det jag gillade med Etienne är att han tog med precis allt på en gång, nästan i samma mening. Det var så fritt och modigt.

Émmanuel Carrère talar om sina böcker som porträtt. Sin egen närvaro beskriver han som ett slags ärlighet gentemot läsaren.

– Berättelsen kommer inte från Gud utan från en människa med fördomar, som inte vet allt. För mig är det viktigt att berätta vad som oroar mig, vilka tvivel jag har.

Vid sidan av Etienne porträtterar han även Patrice, Juliettes man. En medelmåttig tecknare och mjukispappa vars grundläggande anspråkslöshet gör intryck:

– Av karaktärerna i boken är han den som står längst ifrån mig. Etienne och jag är av samma sort, inte Patrice. Om jag inte hade engagerat mig i den här den boken skulle jag ha varit artig mot honom, det är allt. Jag hade aldrig försökt förstå honom bättre. I själva verket är skrivandet ett sätt för mig att försöka leva livet bättre, säger han med skratt som han genast sväljer.

– En av fördelarna med att skriva är att det tvingar dig att se bättre.

Mer läsning

Annons