Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cellon eller pulten?

/
  • – Det är mycket behagligt att repetera med Robin Ticciati , jag tycker om hans energi, säger Daniel Blendulf, solist i Haydns andra cellokonsert i D-dur i kväll.

Annons

Det är inte första gången han har med Gävle att göra.

För sex-sju år sedan deltog Daniel Blendulf i en av Jorma Panulas masterclasses i dirigering med Gävle symfoniorkester.

Han har hoppat in som cellist med orkestern vid några tillfällen. För fem år sedan fick han dessutom Gevaliapriset. Men då var han i Gävle bara i tankarna eftersom han befann sig i Japan. Tacktalet spelade han in i förväg.

Nu är han på plats igen, som solist i Haydns andra cellokonsert, med symfoniorkestern i går i Hudiksvall och i kväll i Gävle.

Daniel Blendulf, 27 är en av Sveriges unga lovande musiker som redan har en spännande karriär utomlands. Det bevisas om inte annat av hans inställning till Haydns andra cellokonsert i D-dur.

Det är ett verk som brukar förknippas med spända nerver, ångest och långa, ensamma övningar på kammaren. Det är nämligen det obligatoriska verket när cellister söker jobb i orkestrar, faktiskt världen över.

Men Daniel har aldrig sökt jobb. Därför har han en avspänd inställning till verket som är en av den klassiska cellorepertoarens riktiga pärlor.

– Det är fantastisk musik, ett underbart stycke, säger Daniel.

Länge trodde man att det inte var Haydn själv som hade skrivit konserten utan en dåtida cellist eftersom det är så virtuost skrivet, i höga lägen. Men det försvunna manuskriptet återfanns 1951 och nu råder det ingen tvekan om vem som är upphovsmannen.

Utan att ha provspelat spelar Daniel i inte mindre än två orkestrar, Mahler Chamber Orchestra, MCO, som leds av Daniel Harding och Luzern Festival Orchestra, som leds av Claudio Abbado, två av världens allra främsta dirigenter.

Uppdragen i de orkestrarna tar två-tre månader av Daniels tid per år. Resten av tiden spelar han kammarmusik i olika sammanhang och går dessutom diplomutbildning i dirigering vid Musikhögskolan i Stockholm. Diplomkonserten är planerad till hösten 2010 med Radiosymfonikerna.

Redan nästa vecka får han ansvaret för repetitionsarbetet av Beethovens nia som Musikhögskolans orkester framför i Berwaldhallen. Själva konserten dirigeras dock av Daniel Harding vars assistent han är. Därefter dirigerar han ”Läderlappen” i en uppsättning med Operahögskolan och spelar i MCO i Mozarts Requiem i Italien med Claudio Abbado som dirigent.

Så vad är du? Och vad vill du bli, cellist eller dirigent? undrar jag när vi träffas efter Daniels första repetition med orkestern. Han vann ju dessutom Svenska dirigentpriset 2008. Och visst är det som dirigent han ser framtiden. Och han tvingas nog välja. Att hålla både cellospel på hög nivå och samtidigt dirigera är näst intill omöjligt.

Det har klagats på svenska dirigenter, dels att de är för få och dels att de inte får jobb i svenska orkestrar. Men Daniel är ingen pessimist. Han tycker att klimatet har vänt och att orkestrarna i Sverige numera är positivt inställda till svenska dirigenter.

Daniel, 27, spelar alltså en konsert från 1783 på en cello byggd 1810.

Mossigt och något som inte angår dagens unga generation, kan många tycka. Men så behöver det alls inte vara och det har Daniel själv bevittnat. Han hade nämligen förmånen att få resa till Caracas i Venezuela, landet som blivit känt för El Sistema som bildades 1975. Där har landets tusentals fattiga, unga barn fått chansen att lära sig spela instrument i orkester, med klassisk repertoar. Idag spelar runt 100 000 ungdomar i 55 barnorkestrar och 102 ungdomsorkestrar.

Chefdirigenten i Göteborg, Gustavo Dudamel, kommer från den bakgrunden och det var på inbjudan av honom som Daniel fick resa till Caracas, spela Sjostakovitj första cellokonsert och dessutom ge masterclasses.

– Det var den största upplevelsen jag haft, säger Daniel.

Han imponerades av ungdomsorkesterns höga nivå och stora spelglädje. Han träffade till exempel en duktig klarinettist som hade levt på att sälja knark. Så kom han med i orkestern och fick därigenom ett helt nytt liv.

Många räddas från ett liv i yttersta fattigdom och finner mot alla odds en framtid. Genom musiken har lusten till studier väckts.

Nu hoppas Daniel på att få återvända till Venezuela.

Han har redan varit ute i världen och spelat, bland annat i Carnegie Hall i New York. Nervöst förstås men mycket givande. En mycket uppskattande och initierad publik, minns Daniel.

Att han själv valde att bli musiker var inte självklart, trots att han är uppvuxen i en musikerfamilj. Det som fick honom att tända på musiken var en magisk upplevelse i Stockholm där orkestern spelade Tjajkovskijs sjätte symfoni så att luften stod stilla.

Har du någon favoritkompositör? undrar jag. Och Daniel säger att om han skulle ta med sig musik av någon tonsättare till en öde ö så skulle det bli Bach. Hans favorit bland cellokonserter är den av Dvorak.

Den får han inte spela i kväll. Däremot spelar orkestern Dvoraks åttonde symfoni i G-dur.

Och i den är det många fina melodier för cello som Daniel och publiken kan njuta av. Robin Ticciati, som nu är inne på sin sista säsong med orkestern, dirigerar.

Mer läsning

Annons