Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cirkeln sluts, Gunilla tar över och jag blir kaffeflicka

/
  • Cirkeln är sluten – nu är det den avgående kulturredaktören Björn Widegrens tur att hämta kaffe åt den blivande kulturredaktören, Gunilla Kindstrand.

Annons

När ska du gå i pension? Ska du gå i pension?

Jag får de där frågorna ganska ofta nuförtiden. Nä, inte så att läsarna vill bli av med mig. Faktiskt mer tvärtom vilket, förstås, gör mig glad. Annat vore falsk blygsamhet.

Men frågorna är berättigade. Särskilt som jag för ett par år sen ordade mycket om pensionen.

Känslorna av hur jag liksom såg fram emot den luftade jag ett tag ganska ofta här i spalterna.

Sen blev det ju ett år på övertid. Ett kul sista år, får jag säga, på vars upplopp jag nu glider fram, suveränt obekymrad om framtiden.

Och nu är efterträdaren utsedd – det är därför jag sparat fredagskrönikan till i dag.

När jag nu verkligen går i pension den sista juni, det vill säga bättrat mig och inte längre skjuter upp den, för att travestera Fritiof Nilsson Piratens gravsten, tar Gunilla Kindstrand över.

Och det är extra roligt eftersom Gunilla – som då hette Johansson – i mycket unga år kom till Gefle Dagblad, först som praktikant från Journalisthögskolan vill jag minnas. Det var 1978. Hon var 21 år. En kul, öppen, mycket energisk ung kvinna. (Jag skriver aldrig ”tjej”, det kanske ni aldrig har tänkt på, men så är det).

Första gången jag träffade henne var nog efter att hon frågat någon på redaktionen vilken som var jag. När jag blev beskriven svarade hon: Jasså, han i kostymen på Kulturen.

Ack ja, hur fort förfaller inte klädelegansen från förr...

Jag insåg snart, det gjorde nog alla, Gunillas talang och begåvning. Alltid full av idéer. Efter att Gunilla jobbat bland annat som polisreporter kom vi snart att samarbeta på kulturen.

Efter några års gemensamma bestyr med kultursidan – jobbiga, men roliga år! – såg jag henne i framtiden som min självklara efterträdare.

Men Gunilla som var så ung ville nog inte vänta så länge. Och säg något som varar beständigt? Typiskt mig att tro något sånt!

Just när vi hade som roligast kom Arbetarbladet och knep Gunilla framför näsan på mig.

Hon blev kulturredaktören på andra sidan gatan. På den tidning vars namn man inte gärna yttrade, men gärna jämförde sig med. Särskilt under Gunillas tre spännande år (1983 - 1986) som kulturredaktör gjorde jag det. Ibland med ett inre leende – när jag visste att jag hade en bra grej och var ensam om den. Ibland med hjärtat i halsgropen - hade Gunilla något bättre, kvickare, mer udda?

Det hade hon ofta.

Det var jobbiga, men roliga år de med. Och ibland kan jag undra om inte tidningarna i Gävle hade sina bästa kultursidor de där åren. Tack vare konkurrensen och att vi kände varandra.

Under åren på GD och kulturen blev Gunilla förresten skickad att intervjua Peter Oskarson, då ung, nyanländ, omsusad, omtalad teaterchef på nystartade Folkteatern. Intervjun ledde så småningom till att Gunilla och Peter blev ett par som kom att bilda familj under åtskilliga år med många barn.

Så blev hon redaktör på Folkteatern, praktiskt nog, där Peter redan var. Hon startade ”Svarta Sara”, festlig tidskrift med satir. Efter ”Stora Vreden” 1988 utkämpade Gunilla och jag med gott humör en dust. Det var kul.

Ett par år i början på nittiotalet var hon projektledare för ”Linlandet Hälsingland”. Peter och hon hade dragit till Hälsingland och Gunilla var ”ledningsansvarig” för Helsingegården i Järvsö (1990 - 2004).

Men det var nu under nittiotalet Gunilla blev bekant för en större allmänhet. Orsaken stavas ”Röda Rummet”, legendariskt litteraturprogram i TV. Särskilt samarbetet med Bo Strömstedt, tidigare kultur- och chefredaktören på Expressen, men även med Horace Engdahl i Akademien, var lyckat.

Jag minns när jag träffade Gunilla på Bokmässan ett år under Röda Rummettiden. Hon sa hur mycket hon gillade Bo Strömstedts kultursyn, han sätt att göra kultursidor och delta i kulturprogrammen.

– Han är precis som vi, förklarade Gunilla där på Mässans golv.

Det finns hur mycket som helst att berätta om Gunilla Hennes meritlista (”CV” låter så byråkratiskt) är lång och innehållsrik. Hon har varit sommarvärd i Sveriges Radio 1998 – det blir jag aldrig! Utställningsproducent på Hälsinglands museum i Hudiksvall. ”Kvalitetsgranskare” åt Stiftelsen Framtidens Kultur. Programledare på Kunskapskanalen Kultur och programledare för ”Din plats i historien”, bägge på SVT.

Hon är verksam som skribent, moderator, dramaturg, föreläsare. Hon är redaktör och författare till facklitteratur på olika kulturens områden. Under våren publiceras till exempel tio böcker med konstnärsintervjuer som ingår i designprojektet ”Boklådan”. Med text av just Gunilla Kindstrand.

Och så sitter hon, eller har suttit i en mängd olika styrelser. Och vilka fina priser har hon inte fått. Främst sätter jag Aftonbladets Axel Liffner-pris från 1997. Liffner var fyrtiotalisten, originell som människa som skrev sparsmakad poesi och kritik. Hans pris, som bara de bästa skribenterna får, går till en stilbildande kritiker i Liffners anda. Karin Gierows pris från Svenska Akademin (2002) smäller också högt.

Och i maj blir Gunilla hedersledamot i Gästrike Hälsinge nation.

Ja, – puh – det här var bara ett litet urval. Jag vet ju också att hon är med i det illustra sällskapet Hälsinge Akademi. Där kommer jag aldrig med, trots att jag av födsel är hälsing...

Och till sist vet jag något annat också. Något mycket viktigt. Gunilla är en helt suverän kaffehämterska. Den bästa jag någonsin skådat. Hon bara kom med koppen utan att man behövde säga till.

När hon häromdagen gästade mig på kulturredaktionen, hennes kommande arbetsplats, måste hon be mig om en kopp.

Nu sluts cirkeln på GD. Gunilla blir chefen. Jag blir kaffeflicka. Men aldrig når jag Gunillas nivå.

Mer läsning

Annons