Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dacke – en folktalare i Engelbrekts anda

/
  • Detta kan vara den enda fullständiga avbildningen av Nils Dacke men vi vet inte om den är gjord av en person som sett upprorsledaren, eller om det är en fantasibild.

Annons

Uppfattningen om Engelbrekt Engelbrektsson och de svenska böndernas roll i 1400-talets samhällsutveckling har diskuterats inom forskningen. Professor Lars-Olov Larsson har i polemik med akademiledamoten Erik Lönnroth hävdat att Engelbrekts ställning var mycket stark. Han var ingalunda som Lönnroth framhållit riksrådets underhuggare. Tvärtom, Engelbrekt mördades därför att han utgjorde ett hot mot riksrådet.

Dick Harrison, Sveriges i särklass mest produktive historiker, har avvisat uppfattningen att bönderna var maktlösa i det spel som högadeln bedrev. Harrison har visat att det inte, som förut sagts, enbart var missnöjet med skattetrycket som utlöste de många upproren. Bönderna använde skatterna som ett förhandlingstekniskt vapen. Bönderna ville vara med och bestämma i allmänpolitiska frågor, tillsättande av fogde, valet av kung, frågan om krig och fred och liknande ting.

Bönderna fick allt större makt, mycket beroende på det svenska landskapet. Skogar, dåliga vägar, berg och andra hinder missgynnade riddarkavalleriet, medan de armborstbeväpnade bönderna fick ett övertag. Även bönderna var försedda med bröstharnesk och deras armborst var för sin tid ett fruktansvärt vapen. Det hade en skottvidd på minst 250 meter och dess pilar kunde tränga igenom riddarrustningar. De många bonderesningarna var väl planerade, inte spontana upplopp.

En tredje historiker, Mats Adolfsson, journalist i Västerås, har också en positiv uppfattning om Engelbrekt. Han skriver i sin bok, ”När fogdarna brann” att socialdemokraterna kunde hylla hans (Engelbrekts) organisationsförmåga och kamp mot rådsherrarna, liberalerna kunde hedra hans frispråkighet och frihetspatos, bondeförbundare kunde hylla honom som bondeledare, 1800-talets nationalromantiker och 1900-talets högerextremister som svensk främlingsfientlig nationalist”

Adolfsson, som var här i Gävle och höll föredrag om sin bok på Länsmuseet, har nu fått en andra bok i sin trilogi publicerad i bokhandeln. Den har titeln ”Fogdemakt och bondevrede 1500–1718” (Natur och Kultur). Boken handlar huvudsakligen om uppror i Sverige, men också om uppror som under den aktuella tiden var svenskt territorium, exempelvis i Finland, i svenska kolonier och i ockuperade områden, upplopp i städer och på landsbygden. Lite tvivelaktigt är väl att häxprocesserna tagits med.

Hur som helst blir resultatet en förfärlig massa uppror och upplopp. Man får intrycket att Sverige hemsöktes av otaliga bråk av skiftande dignitet. Men så var ju fallet. Sverige av i dag kunde inte vara mer olikt än Sverige i går. Nämnas bör att Adolfsson skriver lättsamt, något i stil med gamla Grimberg. Vissa partier exempelvis beskrivningen av hertig Karls uppgörelse med sin brorson, kung Sigismund, på 1590-talet, är utmärkta och tilltalar även en fackhistoriker. Empiri och analys i skön blandning.

Att i en sådan här krönika behandla alla händelser i en bok av det här slaget är en omöjlighet varför jag nöjer mig med de fem upproren under Gustav Vasas regeringstid 1523-1560. De utgjorde ju ett systemskifte när det gällde svensk upprorsbenägenhet. Att upproren var så många under Gustav Vasa får ses som en konsekvens av Kalmarunionens misslyckande. En följd blev att böndernas växande inflytande under 1400-talet minskade utan att de för den skull sjönk ned i livegenskap som i andra länder i Europa.

Först en rekapitulation av upproren, 1524-25 sökte två tidigare medarbetare till Sten Sture den yngre, dennes kansler Peder Jakobsson och biskopen i Västerås, Knut Mikaelsson, anstifta ett uppror i Dalarna. Peder Jacobson hade anslutit sig till Gustav Vasas uppror. Några missnöjda dalkarlar i Siljansbygden lovade medverka, men i övrigt inga andra. De två upprorsmännen flydde till Norge, lockades hem mot löfte av fri lejd, men avrättades under förödmjukande former.

1527 inträffade Daljunkerns uppror. Han påstod sig vara Sten Stures son, vilket han förmodligen var. Den kungliga propagandan utpekade honom som en simpel tjuv i fina kläder. Propagandan gick hem hos dalkarlarna och Daljunkern flydde till Norge och därifrån lyckades han ta sig till Rostock i Tyskland, där han halshöggs efter påtryckningar från Gustav Vasas utsända Johan Hoya och Wulf Gyler. Den senare övergav efter en tid kungen liksom tidigare en annan medarbetare Berend von Melen hade gjort.

1529 inträffade Västgötaherrarnas uppror. Förutom missnöje med skatter och centralstyrning tillkom en tilltagande opposition mot planerna på att införa protestantismen i Sverige. De tre ledande upprorsmännen, Måns Bryntesson Lilliehöök, Ture Jönsson Tre Rosor och Magnus Haraldsson hade tidigare tillhört den inre kretsen kring kungen. De lyckades inte få allmogen i Västergötland att ansluta sig. Ture Jönsson och Magnus Haraldsson flydde ur riket. Måns Bryntesson avrättades trots förhoppningar om nåd

1531 bestämde Gustav att alla svenska socknar skulle avstå från en del av sina kyrkklockor till staten. Kungen hade behov av kontanter för att kunna betala av skulder till Lübeck. Åtgärden ansågs vara ett ingrepp i Dalarnas självstyre och störde också dalkarlarnas religiösa självkänsla. Måns Nilsson i Aspeboda, en av kungens nära medarbetare var en av upprorsledarna. År 1533 slogs upproret, som den här gången berörde även de rika bergsmangårdarna i södra Dalarna, ned i sedvanligt brutala former.

Dackefejden 1542-43 är den i särklass största och för kung Gustav farligaste av de fem upproren. Nils Dacke var en folktalare i Engelbrekts anda och hade länge stora framgångar och kung Gustav tvingades ingå en vapenvila i november 1542, en vapenvila som bröts redan i januari året därpå. Genom en militär kraftsamling lyckades kungen bland annat med hjälp av värvade tyska krigsknektar besegra Dackes armé och Dacke själv sköts till döds. Efter nederlaget för smålänningarna följde massakrer i vanlig ordning.

Dackefejden var inte bara det största och farligaste upproret mot Gustav Vasa, det var också det mest typiska. Här finns alla ingredienser. Dackefejden är ett av de första exemplen på ett renodlat bondeuppror. Någon allians mellan adel och allmoge som på Engelbrekts tid förekom inte. Dacke fick inte med sig en enda frälseman. Klockupproret slogs ned av ett adelsuppbåd. Västgötaherrarna misslyckades därför att allmogen inte anslöt sig. Gustav Vasa företrädde i hög grad adeln.

Den kungliga propagandan var oerhört skicklig liksom vid tidigare resningar. Smålänningarna utmålades som snåla och opatriotiska eftersom de sålde smör och oxar till danskarna. Den religiösa faktorn vägde dock tyngre i Småland liksom i Dalarna. Den konfiskation av dyrbarheter i kyrkor och kloster som kungens utsände Georg Norman genomförde var den tändande gnistan till Dackefejden. Det fanns i Småland en upprorsbenägenhet som inte stod Dalarna efter.

Gustav Vasa framstår som en mycket skicklig politiker, men också som grym och svekfull. Liksom sin samtida Henrik VIII bröt han givna löften när det passade honom. Det är också typiskt att både Gustav och Henrik offrade tidigare medarbetare. I Gustavs fall lyckades dock flera av dem som hamnade i onåd fly landet, men även i Sverige avrättades tidigare förtrogna till kungen. Måns Bryntesson Lilliehöök, som var tilltänkt som ny kung hade till och med varit Gustavs barndomsvän och klasskamrat.

Man kan säga att Gustav Vasa var ett barn av sin tid. I ett annat avseende var han före sin tid. På 1540-talet åstadkom han en slags dialog mellan centralmakten och lokalsamhället. De kungliga besluten förankrades i härads- och sockennämnder och fick därigenom större tyngd. Systemet byggdes ut på 1600-talet vilket torde vara en viktig förklaring till att det inte uppstod någon allvarlig kritik mot regeringspolitiken.

Lennart Ödeen

Annons