Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dals avsiktliga (?) missförstånd

/

Annons

Ingenstans i sin artikel av den 3/6 har Margit Kinander påstått, att vetenskapen skall utfärda yrkesförbud. Däremot råkar vetenskapen inom områdena musikpsykologi och stressforskning ha upptäckt och kartlägger löpande hur inte minst hjärnan med sitt hormonsystem fungerar eller inte fungerar. Tyvärr till vissas nackdel och till andras fördel. Denna kartläggning är raka motsatsen till de "tankekonstruktioner" och ”teorier” som Camilla Dal i en artikel den 5 ds felaktigt försöker tillskriva Kinander och undertecknad.

Dal försöker också påstå att vi ”ogint missunnar publiken något annat än vår egen snäva smak”. I själva verket har vi båda endast ifrågasatt vad grammatiklös musik har i symfonikernas elitserie att göra. Inte minst av kostnadsskäl. En hundramannaorkester är inte uppbyggd och designad för att vara en ljudexperimentverkstad. Ej heller är dess musikers svindyra utbildningar designade för sådana. En sådan verkstad lär inte behöva mer än högst ett tiotal musiker plus lite elektronik.

Camilla Dals ”recension” av Margit Kinanders artikel från den 3/6 liknar inte heller oväntat hennes musikrecensioner såtillvida, att de huvudsakligen består av adverb med ett åtföljande adjektiv. Alla som drar sig till minnes programmet om Sten Bromans liv och gärning nyligen, kunde där lyssna till hans färgstarka utgjutelser över hur just kunskapsbrist får vissa musikskribenter att fylla spalterna med huvudsakligen adjektiv och metaforer.

I andra änden på skalan har vi i Gävle M. Kinanders saklighet och skarpsinne med vilken hon bedriver urskillning av vad som rimligen borde vara rätt eller fel riktning i kulturlivet. Det är just sådant som brukar göra en ideologiskt grundad agitator självsäker på ytan, men desto mer osäker i sitt inre. Dal är en av Gävles främsta agitatorer för ideologin kulturrelativism. Där är gott att vara... så gott för så många, att denna efter kriget upphöjts till den enda tillåtna statsreligionen. Dvs, hör och häpna, religionsfrihet existerar inte inom kultureliten om det gäller nyproduktion och dess finansiering!

Dal påstår att både jag och Kinander är förbudsivrare. En för de flesta okänd artikel publicerad i Sundsvalls tidning 15 mars 2006 ger en ganska avslöjande bild av vilka som egentligen är förbudsivrare. Rubriken löd: Det finns ingen plats för klassiskt måleri

...”Vid våra svenska konsthögskolor kan man få sitta och skära sig i fingrarna med rakblad (Valands konsthögskola) och pissa urinmönster i snödrivor (Umeå konsthögskola), och detta bekostas av staten med mer än 300 000 kronor per elev och studieår (2003 års siffror från HSV och CSN). Dessutom har staten med stora belopp bekostat: köp av sex från baltiska prostituerade (där konstnären Pål Holländer dessutom efteråt får beröm och fortsatt ekonomiskt stöd för att köpa in porraktier som "konst"); att en konstnär "förskönar" en park genom att skjuta blyhagel i träden; att ett landsting "tvingas" hänga upp en fågelholk med en korv instoppad, då den är inköpt av Statens konstråd; samt delat ut tioårsstipendium för att knyta knutar på skjortärmar, hänga upp underkläder... Jag har under åtta års tid försökt få svar på frågor vad gäller bildkonstnärlig utbildning i Sverige men mest bemötts med tystnad. Från fem konsthögskolor har jag fått dessa svar: "Man ska inte hålla på med sådant, det är inte riktig konst." (Här syftar skolan på artikelförfattarens egen figurativa konst) - "Det vi sysslar med är "mer fruktbart och utvecklande för studenterna." - "Vi kan inte svara dig" Efter sex års försök att få svar från regeringen fick jag till slut svaret att det är bestämt som det är bestämt och vi kan och vill inte göra någonting. Vad gäller KRO så fick jag, efter sju försök att gå med, inga officiella svar. Till slut svarade mig dock två svartklädda flum-KRO-are att: "det är inte riktig konst du sysslar med". Snacka om snäv konstsyn alla dessa institutioner har...” Håkan Lundberg, konstnär

Fler paralleller. Under vilka omständigheter och på vilket sätt läsaren mottar ett litterärt verk, ville M. Kinander doktorera om redan på 70-talet, men stötte på motstånd. Som den iakttagare hon är, ville hon i sin artikel i GD bara uppmärksamma publiken på att en av Gävles mest uppburna konstnärer, Gunnar Cyrén, också råkar grunda sig på ett ”figurativt” och klassiskt formspråk. Tillika är, än så länge, även symfoniorkesterns grunder desamma. Detta kunde naturligtvis inte den toleranta och allemans-inkluderande C. Dal svälja. För hon sitter uppenbarligen fastklistrad i den gamla myten om att verk, som av 70-tals vänstern kallades borgerlig finkultur, inte samtidigt skulle kunna mottas och älskas av det övriga folket.

Vidare antyder Dal en slags omvänd rasism, när hon ocensurerat ondgör sig över hur ”manliga vita 1800-talstonsättare” helt dominerar musikutbudet i elitserien. Som om Schubert och Chopin huvudsakligen skulle spelas bara för att de är män och vita och inte för musikens inneboende kvalitéer. Ska detta fortsätta ”tänker inte jag vara med och betala” säger Dal. Härmed hävdas att atonalister och deras lobbyister, med sin ”urbota snålhet” på varmt flödande musik från både hjärta och hjärna och skapad för folket, inte kommer att saknas av någon mer än av sig själva. Men kom ihåg, ingen av oss har missunnat dem att hålla på med sitt. Dock är vi många som inte längre accepterar att, inom konserthusens svindyra elitserie, bli tvångsuppfostrade i ”nya påhittade, intellektuella konstruktioner med kortast möjliga bäst-före-datum”. Dvs alla ”ismer” uppkomna efter första eller åtminstone andra världskriget.

Denna text är uppläst för och godkänd av M. Kinander, som inte ansåg sig kunna bemöta en så argumentfattig artikel som Dals. Härmed hoppas också undertecknad att mina kulturdebatter i GD med åtminstone Dal kan avslutas för gott. Väntar istället otåligt på hennes ev debut i Sveriges kulturmagasin AXESS. Eller är deras ”tunga” kulturskribenter från både när och fjärran också för ”ogina” för Dal? Varför inte säga det högt i så fall? Den modige samhällsdebattören Lasse Ekstrand har ju nyligen ”kommit ut” i GD och tillstår där motvilligt (?) att han numera botaniserar i detta Magasin med en viss behållning. Inte en dag för tidigt enligt mig...

Gunnar Colding

Mer läsning

Annons