Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kyss Inger!

/

Annons

Cullbergbaletten

Position of Elsewhere

Koreografi: Johan Inger

Koreografassistent: Jane Hopper

Musik: Jean-Louis Huhta, J S Bach

Scenografi/ljus: Jens Sethzman

Kostym: Carolina Armenta, Johan Inger

En avskedskyss ger han oss, den fantastiske Johan Inger.

En avskedskyss som hans kompani förvaltar så väl, hans före detta kompani alltså. Alldeles färsk är den, ”Position of Elsewhere”, direkt för Cullberg med urpremiär den 7 februari, hans sista helaftonsföreställning som balettens huskoreograf.

Han satte spegeln framför kompaniet, som dansar sig igenom tre delar Inger.

Har han varit tydligare, från raseri till andakt?

Här finns en början, en mitt, ett slut. Eller en sammanstötning, en kyss, ett avsked. Tillbakablicken (han var Cullbergbalettens konstnärlige ledare i fem år och lämnade i somras) tillsammans med de gamla polarna Sethzman och Huhta blir intensivare, större.

Attack från första början, alltså, och över alltihop svävar – höjs, sänks och glider i sär – sex robusta rundlar av metall, ett ”spinning wheel” som liknar ett jättelikt kullager, som en skiftets ljuskrona blir det brännpunkt för rörelsen, den som föregår utanför och under. Inger bygger på och återanvänder sina väl beprövade rörelser (de flyhänta fötterna!) och dansarna ignorerar, diggar och limmar, någon behöver luta sig, andra stå själv. Det prövas och vickas, spänns och förflyttas, man hjälper varann, jagar varann, håller ut och håller i varann.

Och så ljuset som viner, rinner över envetna ryggar, står som en katedral, stilla, tyst, smekande simpelt. Vad är görligt? Vad missar vi? Inte lika grått som Aluminium, men lika blänkande...

I andra delen har Sethzman låtit tyngdkraften i taket falla ur, klyvas, och röd neon lyser som sammet ur hundratals lampor och i måttfulla, ja, sobra kläder, eller utan – men aldrig utan sina strumpor! – lever dansarna Ingerska rövare under metallringarna som snurrar som runt en atomkärna. Flyktiga avskedskyssar, dämpade och genomskinliga, som bäddar för KYSSEN, the one and only, i detta dansbandsröda, den längsta långtradaren i dansens historia, utan att någonsin förlora sig i Ingers stundtals skenande tempo.

En man och en kvinna, häftade vid munnarna, som dansar en kyss. Genialiskt!

På slutet har Jean-Louis Huhtas musik trasats sönder, förvandlats till Bach, från bröl till avklätt, stiliserat piano.

På slutet är alla dansare grå och ringarna i taket blivit en evighetssymbol. Rörelsen fortsätter, ”elsewhere” – någon annanstans.

På slutet är alla dansare grå och ringarna i taket blivit en evighetssymbol. Rörelsen fortsätter, ’elsewhere’– någon annanstans...

Mer läsning

Annons