Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storslagen Svansjön – förstås!

/
  • Samlat. I går gav St Petersburgs klassiska balettkompani Svansjön på Gävle teater.

Annons

Det är en grannlaga, nej omöjlig, uppgift, att skriva en recension av Svansjön. En Svansjö som inte utger sig för att vara något annat än den klassiska versionen och dansas av St Petersburgs klassiska balettkompani.

Ändå sitter jag där och tycker att de gjort det mesta möjliga av den, uppvisningsklassikern. Som att det finns en hovnarr, en trickster med ett målat rött hjärta på kinden, en shakespeariansk Puck, som för spelet framåt. Jag har alltid varit svag för den karaktären och här är han precis som jag vill ha honom, narraktig och snabb, retsam och lätt illvillig, tekniskt skicklig dessutom.

De är de allihop, förstås.Särskilt om man tänker på hur liten Gävle teaters scen är och hur 20 dansare tar och får plats utan att det stockar sig någon gång. Imponerande! Här finns också plats för udda småroller – den svarte trollkarlen ser av någon anledning ut som Darth Vader – och allt dansas i en kostym som vilket kompani som helst skulle dö för. Fonden har drag av Brueghel, såväl d ä som d y, ibland av Böcklins döda ö.

En av mina första dansupplevelser var Svansjön från första bänk och det som fascinerade mest var hur de manliga dansarna – de kom rätt nära! – med en enda knappt märkbar rörelse liksom slog svetten ur pannan. Där blev jag såld på dansen.

Allt i mitt väsen säger att om det konstnärliga får stå tillbaka för en unken vilja att bibehålla traditionen väljer jag soffan. Men jag har liksom aldrig riktigt behövt välja, de flesta dansverk jag ser görs av koreografer på toppen i sitt gebit. Så också här. Förstås.

Och just i år är gamla Svansjön, med urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva 1877, hetare än någonsin. Före detta Bouncemedlemmen Fredrik ”Benke” Rydman spelar den som streetversion för fulla Dansens Hus i Stockholm (se artikel här intill) och tidigare i år gjorde Kajsa Giertz barnföreställning av den med Norrdans, Teater Västernorrland och Nordiska Kammarorkestern inblandade. Och dansades den inte av Kungliga Baletten för 429e gången på Stockholmsoperan i höstas?!

Ja, storyn kan ni väl,kampen mellan den vita och den svarta svanen, kärleken och ondskan, prinsen som löser förtrollningen. Eller var det kärleken? Solo på solo i ultrastärkt tyll, tillika tåspets, mjuka kvinnliga svanarmar och hårda manliga dansarstjärtar i trikå.

Det är konceptet, ”kontraktet” man måste skriva på innan man bänkar sig. Annars begår man trovärdighets-harakiri, som den där gången nån skrev ner Himlaspelet...

Men någonting – juletiden? värmen i salongen? det är mer än fullsatt på fredagskvällen – gör att jag ser ballerinorna i ett annat ljus.

Jag låter irritationen över det småflickiga tylltrasslet vila och märker i stället hur de gång efter annan ömt förs fram, presenteras av de manliga dansarna. Utan snusk och pardon. Här finns plötsligt nåt fint i det, för det kommer ur deras, ballerinornas, absoluta kunskap, muskelstyrka och grace. De är bättre, intressantare, än männen, helt enkelt.

Då kan jag till och med röras av det ofrånkomligt lyckliga slutet, trots att prinsen – som är märkligt lik David Hasselhoff! – sträcker sin högra arm upprepade gånger med välsignelsetecknet – och han i sin vita dräkt blir en balettens John Travolta.

Detta är och ska vara prinsar och prinsessor och hov, hov, hov – och man kan inte annat än älska det!

Mer läsning

Annons