Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De liderliga hos skräddare Lindén

/
  • Timmermansgatan 7. Kvarteren söder om slottet var en miljö av smuts, fattigdom, superi och prostitution under det sena 1800-talet. Området revs i den så kallade södersaneringen under 1950-talet och några bilder som togs före rivningen finns bevarade.
  • Trädgårdsgränd i Gävle.
Foto Carl Larssons ateljé/Länsmuseet Gävleborg
  • Asabellarna låg söder om slottet.
Området har en annan stadsplan i dag.

I tre artiklar berättar Thor och Arne Øvrelid om prostitutionen i Gävle på 1800-talet. I dag handlar det om ”asabellarna”, kvarteren där kvinnorna var till salu.

Annons

1875 var Gävle Sveriges femte stad efter Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Att prostitution förekom i Gävle, som var rikets andra hamnstad, var knappast förvånande men prostitutionen under det sena 1800-talet var långt ifrån bara en fråga om gästande sjömän, utan mycket mer omfattande än så.

I det traditionella bondesamhället gifte man sig ofta i samband med att man övertog gården efter sina föräldrar. När barnadödligheten minskade i början av 1800-talet blev allt fler vuxna. Det, i sin tur, ledde till en snabb proletarisering av bondesamhället. Många av de yngre syskonen, som inte ärvde jord, flyttade till städerna, som växte explosionsartat från mitten av 1800-talet. Inflyttarna möttes ofta av ett hårt, fattigt och eländigt liv. Industrin erbjöd långa arbetsdagar men mycket låga löner.

Den officiella sexualmoralen var tydlig, och från predikstolen inpräntad i varje svensk sedan århundraden: Inget sexuellt samliv utanför äktenskapet. Bara ett samhälle i någorlunda ekonomisk balans och med hård social kontroll hade klarat att uppfylla det idealet. De samhällsförändringar som präglade 1800-talet gjorde det i praktiken omöjligt för många att gifta sig och bilda familj. Ingen ville att Sverige skulle översvämmas av, som man uttryckte det vid tiden, ”fattiga familjer som icke kunna försörja sina barn”. Allt färre kunde svara uppriktigt ”ja” på prästens fråga ”om de kunde försörja sig själva och sina framtida barn” när de sökte lysning. Därmed blev det inte heller något giftermål. En allt större del av befolkningen uppmanades alltså till att leva sitt liv i sexuell avhållsamhet.

Det var inte bara de obemedlade männen som förväntades leva i celibat till de gifte sig. Sönerna i stadens ledande borgerskap var tvungna att samla en god förmögenhet innan de gifte sig för att ha råd att leva ett ståndsmässigt familjeliv. Därför dröjde det till långt efter de trettio och ofta närmare de fyrtio innan de kunde välja en ung mamsell till sin hustru.

Men ideal och verklighet är två skilda saker. Det av män styrda samhället hade stor förståelse för att dessa ogifta karlar var tvungna att uppsöka prostituerade. Det ansågs i praktiken vara mot den manliga naturen att vara avhållsam. Celibat var något för katolska munkar, men inte för vanliga karlar. Det hävdades istället att normala män kunde drabbas av både fysisk och psykisk sjukdom om de var utan sexualliv. Kraven höjdes på att samhället, med hjälp av vetenskapliga framsteg skulle göra det säkrare för de ogifta männen att tillfredställa sin könsdrift. Reglementeringen av prostitutionen syftade till just detta: myndigheterna skulle ta på sig ansvaret för att de prostituerade inte skulle utgöra någon hälsofara för de männen. Genom täta hälsokontroller skulle man, som en svensk historiker uttryckte det för ett antal år sedan, erbjuda ”kontrollerat kvinnokött.”

Det sena 1800-talet hade en kluven inställning till prostitution. Samtidigt som de prostituerade kvinnorna ansågs fylla en viktig funktion föraktades de djupt. Då de omtalas är det ofta som ”liderliga kvinnor”, ”kvinnor som bedriver skörlevnad” eller som ”otuktiga”. Ser vi till det källmaterial som vi har tillgång till i dag kan man få intrycket av att antalet prostituerade var mycket litet och att de prostituerade var kvinnor på samhällets baksida som söp, slogs och levde rövare. Men det vi inte ser, och som man heller inte ville se för lite över 100 år sedan, var den prostitution som bedrevs diskret och utan att någon stördes av den.

Många tänker sig att det var i hamnkvarteren som prostitutionen frodades men så var det inte i Gävle. Det fanns ett gammalt talesätt i staden som sade att man skulle dra till ”asabellarna” för att finna kvinnor. Då menande man kåkstaden söder om slottet. Uttrycket var Gävlefranska och kom från ”à sa belle”, ”till sin älskade”, alltså en förskönande omskrivning av de prostituerade. I de källor som undersökts finns inget som tyder på att det förekom någon organiserad bordellverksamhet i staden. Det tycks ha varit lätt att komma över alkohol i dessa gränder och det gick livat till efter arbetsdagens slut. Av de ”liderliga kvinnor” som finns i lösdrivarprotokollen är det många som kan knytas till Timmermansgränd och Trädgårdsgatan och många av dem bodde hos skräddare Lindén på Timmermansgatan 7. Denne skräddare betalade sin skatt och tycks ha hållit sig inom lagens råmärken. Om han bara hyrde ut rum eller om han hade något samband med de inneboendes verksamhet kommer vi nog aldrig att få veta.

Thor och Arne Øvrelid

Mer läsning

Annons