Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Delarna fungerar bättre än helheten

TEATER: Kristian Ekenberg har sett urpremiären av Folkteaterns "Som du. Som dom. Som jag"

Annons

Människorna i Monica Wilderoths nya pjäs för Folkteatern kippar efter andan. Det är som om något tungt ligger över deras bröst. De försöker hålla livsgnistan vid liv, men då och då övermannas de av hopplösheten i sin situation. En tung suck, sedan går livet vidare.

Martin Pareto och Alexandra Zetterberg Ehn. Foto: Märta Thisner

Allt inleds med ett citat ur Thoreaus ”Walden”. Vi presenteras för en samling individer som kämpar på samhällets botten. Vissa försöker fortfarande hålla skenet uppe, andra har gett upp. En har precis fått jobb, men de enda jobb som är tänkbara för detta prekariat är de med lönebidrag. En annan har popstjärnedrömmar. Tiden fördrivs med bingo och skraplotter, en allt mer hånfull ”plötsligt händer det”-stämning.

De rör sig i en nedgången, disharmonisk miljö som för tankarna till en miljonprogramsförort som en gång representerade samhällets framtidsdrömmar men som nu blivit koloni för de som inte passar in i skyltfönstren. Utanför frodas en vildvuxen grönska på gården. Kläderna som de bär ser ut att ha blivit bortvalda av andra. Någon har arbetskläder på, för att vara redo om chefen ringer för ett tillfälligt påhugg.

Björn Johansson som en av samhällets glömda i

I den fragmentariska berättelsen avtäcks ett antal relationer, som den mellan Alexandra Zetterberg Ehns och Martin Paretos syskonpar, där han super upp hyran och Arabella Lyons hänger över dem som vålnaden av en skuldbeläggande förälder. En döende kvinna spelad av Cecilia Wernesten städar själv sin lägenhet för att få tid att umgås med hemtjänsten. Och Kajsa Sparrefors rörande naiva flicka vill bara vinna en nalle på bingo innan den maniska glädjen tar slut och hon kastar sig mot sin död.

Monica Wilderoths pjäs är politisk, men plakaten som jag anar inledningsvis lyfts aldrig upp. ”Som du. Som dom. Som jag.” är en pjäs där en ilska över samhällets orättvisa dunkar under ytan, men där dess människor är för upptagna med att lägga den ena dagen efter den andra för att göra någonting konkret av sitt missnöje.

Läs mer: Intervju med Monica Wilderoth

Pjäsen granskar vad som finns bakom lögnen om allas lika värde. Människorna i den får på något sätt hantera lögnen och försöka hitta ett värde som inte är kopplat till yttre framgångar.

Martin Pareto är den i ensemblen som får gräva djupast i sin desperation och han har hittat en skrämmande tomhet i blicken. Arabella Lyons glänser i en mindre roll som kraxande olyckskorp.

Musiken är alltid i förgrunden i Folkteaterns föreställningar, och här har den folkmusikpräglade ljudbilden ersatts av en mer samtida klang signerad David Lehnberg och Viktor Zeidner. Ett bra val för att inte stelna i förväntningar om ett visst sound.

Hela ensemblen i Folkteaterns

”Som du. Som dom. Som jag.” är en föreställning som fungerar bättre i sina delar än som helhet. Ensemblen förhöjer texten och ger den lyster där enbart bokstäverna och orden inte har det.

Här och var finns öar som är mycket starka, det kan vara en enskild replik (”jag längtar efter att sluta oroa mig”) eller en längre sekvens som den känslomässiga kulmen där flickan kastar sig mot döden och popstjärnan konfronteras med att drömmen om någonting annat är det enda som får honom att tuffa på och som skiljer honom från de andra.

När Folkteaterns vänförening startade, pratade de om att locka teaterns närmaste grannar – boende på Nordost – till sig. I ”Som du. Som dom. Som jag.” finns kanske råmaterialet för att en sådan relation ska kunna byggas.

TEATER

"Som du. Som dom. Som jag."

Av och regi: Monica Wilderoth

Scenografi och kostym: Hanna Cecilia Lindkvist

Musik: David Lehnberg och Viktor Zeidner

Medverkande: Björn Johansson, Alexander Jubell, David Lehnberg, Arabella Lyons, Anna Pareto, Martin Pareto, Kajsa Sparrefors, Cecilia Wernesten, Viktor Zeidner, Alexandra Zetterberg Ehn.

Mer läsning

Annons