Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den centrala Gävlebilden - på Centralcaféet

/

Annons

Vi är många som sett den där bilden av Gävle med en doft av anno dazumal. Borgerskapet till häst och till fots, möjligen på väg till fest. Man anar att idyllen är en smula bräcklig.

Den sitter på väggen, väl synlig, längst in på Centralcaféet i Gävle, den där halvtrappan upp. Vad döljer sig bakom den?

Den kom på plats lagom till den stora Gävleutställningen 1946 när vår stad gick att fira sina första 500 år. Den var utförd året innan av keramikern och skulptören Maggie Wibom efter en beställning av caféets ägare Ruth Peterson. Caféet byggdes om och rustades upp inför jubileum och utställning.

Utsmyckningen består av 150 keramikplattor, färgerna lite bleka, men de ger ett slags sommarkänsla. Förebilden är en litografi och/eller en teckning av Ferdinand Tollin, gjord tidigt eller sent i livet.

Denne Tollin var en mycket märklig människa med ett öde som inte står Carl Jonas Love Almqvists efter...

Men först lite om Maggie Wibom som just nu ägnas en liten miniutställning på länsmuseet. Vi hittar den i Gula Galleriet som är en del av den stora basutställningen Modärna tider.

Maggie Wibom, föddes i Gävle 1899 och avled i Sundsvall 1961. I början på tjugotalet gick hon på det vi nu kallar Konstfack. 1924 började hon på Bo Fajans här i Gävle som dekoratör. Snart fick hon formge egna fajanser och man kan se en del av den produktionen i Modärna tider. Hon var kvar på Bo Fajans till 1933 för att i mitten på trettiotalet bli frilansare, bland annat som formgivare på Gefle Porslin. Här gjorde hon stengodsfiguriner.

I huvudstaden startade hon sedan Stockholms keramik, ett handelsbolag. Det är från hennes arbete där, mellan åren 1938 och 1950 som den nu öppnade utställningen bygger.

Hon arbetade under den här tiden också som fri konstnär och skulptör. Men hon drömde också om att göra offentliga utsmyckningar.

Utom fondväggen på Centralcaféet finns i Drejaren i Folkets hus ännu en sådan i Gävle. Hon gjorde där 1949 en bild till kvinnornas ära.

Och i Gästrikerummet på stadsbiblioteket finns en ett huvud, mycket skickligt gjort, som föreställer bibliotekarien Wilhelm Lindeberg, son till en av Gävles mer bemärkta byggmästare. Den som beställde arbetet var Oscar Zedrén på CH. Just hennes skulpturer, dessa märkliga huvuden med ansikten med skarpt skurna karaktärsdrag ser jag som den aktuella utställningens stora behållning.

Så till Ferdinand Tollin. Vem var nu det?

Låt oss gå till ”Från Gästrikland” årgång 1966. Så här inleder den kulturhistoriskt orienterade, stilistiskt spänstige Helmer Wiklund sitt porträtt av ”universalgeniet”:

”Tänk att vara uppfinnare av landets första sedelpress, allmänt läst och fruktad journalist samt sensationsförfattare, att vara sin tids kanske vassaste karikatyrtecknare, ’en svensk Daumier’, en målare i Elias Martins skola, en överlägsen skildrare av stadsbilder och folktyper i landets huvudstad, att vara fäktningslärare med internationella meriter och dessutom ’den förste svenske flygteknikern’. Och ändå vara praktiskt taget okänd i den stad som sett en födas.”

Ja, det tog bortåt en hundra år innan han blev känd som det geni han var. Den gode Helmer är en smula svag för överdrifter – och vem är inte det? – och kallar Tollin för ”den kanhända märkligaste man som sett dagens ljus i den norrländska metropolen”. Ordet ”kanhända” gör honom snarast ännu mer märklig.

Vad man visste var att han gjort en hel del stadsvyer. Den från Norra varvet i Gävle är en av mest kända, ofta reproducerad. Många kopierade honom – upphovsrätten var så att säga ännu inte riktigt uppfunnen.

Det var 1956 på en utställning på dåvarande Gävle museum, också visad i Stockholm, som han fick sitt ”stora genombrott”. I det stora bildverket ”Gästrikland” som Allhem gav ut 1973 spelas Tollins geni ut.

Ferdinand Tollin föddes i Gävle 1807 som son till en välbeställd kramhandlare som hamnade på obestånd och gjorde konkurs. Sonen lyckades ta studenten och for till Uppsala för att studera till ämbetsman; flyttade sedan till Stockholm, vantrivdes och satte tillsammans med sin kompanjon, Alfred Nobels pappa (!) i gång med sin stora uppfinning: En sedelpress som skulle kunna pressa fram 14 000 sedlar i timmen!

Han fick förskott från Riksbanken men pressen blev ett fiasko. Tollin blev skyldig pengar, hade förstås inga och fick utfattig släpa sig fram.

1931 var han tillbaka i Gävle; försökte slå sig fram som porträttmålare och började på ett litografiskt verk ,”Utsigter av Gefle”, som aldrig blev fullbordat.

Han flyttade tillbaka till Stockholm och blev med vännen August Blanches tidskrift Freja som bas en känd rabulist. Han målade och tecknade Stockholmsvyer och porträtterade kända personer. Hans fallenhet för karikatyrer tog ut sin rätt. Skandaler, skandaler.

Han var tvungen att anlita procentare och gisslade dem 1845 i ”Hjelpreda för lånesökande”, utgiven under signaturen J. L. Nygren. Omslaget pryddes av blodiglar... Han blev stämd och dömdes och fann för gott att fly landet. Han kom aldrig att återvända. Lite som Almqvist faktiskt.

Väl där är hans tillvaro höljd i dunkel. Han gav i alla fall ut en bok i fäktningslära och så det där verket om konsten att flyga. Likt da Vinci var han alldeles för tidigt ute...

Man vet faktiskt inte riktigt när han dog. Mina möjligen i antal begränsade källor (hit hör också Ulf Ivar Nilssons ”Gävle på 1800-talet”) gissar på 1865 eller 1867. I Schweiz.

Blanche nåddes i alla fall av ett dödsbud och skrev: ”Det hade kunnat bli mycket af Tollin, men han blef ett brushufvud, blott en ovanlig människa, för att icke säga en stor”.

Mer läsning

Annons