Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Döden i Tilburg

/
  • Döden på metalscenen: T v:  Adam Darski frontar polska dödsmetalbandet Behemoth, In Flames sångare Anders Fridén och Erik Danielsson, sångare och frontman iWatain från Uppsala

”I hope you’re all enjoying this brutal festival” sade Suffocations sångare på scenen på Neurotic Deathfest i Tilburg.

Annons

Men trots att alla banden på den holländska festivalens repertoar undantagslöst behandlade våld, satanism och död i sina texter, så var det snarare en lugn och trevlig än en brutal helg för de flesta. Inga bråk, ingen otrevlig stämning, bara en ovanligt intresserad och initierad musikpublik som hade trevligt i varandras sällskap.

”Det är ju många som har helt fel bild av det här. Mina arbetskamrater tror ju att jag ska åka på någon våldsorgie där alla går runt och muckar gräl och hatar varandra, men det är tvärtom. Alla här gillar ungefär samma musik och vill bara ha en trevlig helg” sade Andreas Müri i lobbyn efter konserten med festivalens stora dragplåster Cannibal Corpse.

För att verkligen förstå vad vurmen för death metal och vad såväl längtan efter explicita mordskildringar som frossande i lik och brutal ondska grundar sig i måste man antagligen ta ett steg tillbaka och fundera kring förändringarna av riterna som omger döden, begravningar och hanteringen av de döda i det moderna samhället.

I Maja Hagermans bok ”Försvunnen värld” skriver hon om hur utgrävningarna inför nya E4:an bland annat visar hur människorna i stenålderns Uppland tycks ha levt i en slags samvaro med de dödas kroppar under en lång tid och att ceremonierna pågick länge. De döda brändes, benen bars runt, fanns med i vardagen innan de krossades och återfördes till naturen genom att lägga dem under stenar i speciella heliga skogsdungar. I vissa tider tycks även märgen ha sugits ur de dödas ben.

Allteftersom det moderna samhället vuxit fram under de senaste 2000 åren har döden mer och mer stökats undan och effektiviserats. Från öppna kistor till stängda kistor. Från flera dagars sorg till någon timme i kyrkan med en fika efter. Det finns inte längre tid för långa avsked, vilket är logiskt. Det måste arbetas för att betala av lånen och avbetalningarna och de döda är ju ändå döda.

Avsaknaden av ordentliga ceremonier tycks dock ha fört en annan effekt än sparad tid med sig. Rädslan för döden och de döda har spridit sig och fått oss att införa rätt märkliga tillvägagångssätt kring den. Så här skriver Karl Ove Knausgård om det i ”Min kamp 1”:

“På större sjukhus är det inte nog med att de (döda kropparna) göms undan i egna svårtillgängliga rum; också vägarna dit är dolda med särskilda hissar och särskilda kulvertar, och även om man av misstag skulle förirra sig in dit, är de döda kroppar som rullas förbi alltid övertäckta. När de sedan fraktas bort från sjukhuset sker det genom en separat utgång, i bilar med mörktonade rutor, på kyrkogården finns det ett eget fönsterlöst rum för dem, under begravningsakten ligger de i stängda kistor, ända fram till dess att de sänks ner i jorden eller förbränns i ugnen. Det är svårt att förstå att denna hantering skulle ha något praktiskt syfte. Till exempel skulle de döda kropparna mycket väl kunna rullas genom sjukhuskorridorerna fullt synliga och köras därifrån i en vanlig taxi utan att det innebär någon risk för någon. ”

Enligt Knausgård skulle man kunna dra det ännu längre och det skulle kanske till och med vara nyttigt för oss. Han skriver vidare:

”Läraren som får en stroke på skolgården behöver inte omedelbart bli bortforslad, det händer ingenting om han blir liggande där tills vaktmästaren har tid att ta hand om honom, även om det inte blir förrän på eftermiddagen eller till och med kvällen. Om en fågel skulle sätta sig och picka på honom, vad skulle det spela för roll? Skulle det vara bättre, det som väntar honom i graven, bara för att vi inte ser det? Så länge de döda inte ligger i vägen finns det ingen orsak att skynda på, de kan ju inte dö en gång till. (---) Den lilla flickan som hamnar under hjulet på en buss, varför denna brådska med att skaffa undan dem? Anständighet? Vad skulle vara anständigare än att flickans far och mor fick se henne där någon timme senare, liggande i snön vid sidan av olycksplatsen, med den krossade skallen lika synlig som den oskadda kroppen, det blodiga håret lika synligt som den rena täckjackan?”

Ända från början har en av rockens främsta drivkrafter varit provokation och fjärmande från den äldre generationen. I början räckte det med hår ner till öronen och svagt distade gitarrer, men så snart föräldragenerationen vant sig vid det fick man ta till mer och mer drastiska åtgärder. Rock blev hårdrock, halvlångt hår blev hår ner till midjan och texter om sexuell utlevelse och uppror blev texter om Satan och ond bråd död.

I USA är det enkelt att reta upp den så kallade Kristna högern. Om du säljer mycket skivor och yppar ett enda kritiskt ord om kristendomen så kan du som artist räkna med bojkottningsuppmaningar och demonstrationer utanför konsertställena. I det sekulariserade Sverige och resten av Nordeuropa är det inte lika enkelt. Här biter inte religionskritik lika hårt eftersom kyrkans ställning sedan länge är svag. Här väcker man mer avsky genom att lyfta fram det som samhället städat undan genom en bortträngningsmekanism med ett oklart syfte.

Det är därför black metal-bandet Watain från Uppsala väckt mer uppmärksamhet för användningen av djurkadaver och härsket grisbod på scenen än för deras religionskritik. ”Om folk verkligen förstod vad vi stod för skulle vi aldrig ha vunnit” sade sångaren Erik Danielsson efter att de som första black metal-band någonsin vunnit en grammis förra året. Vad han syftade på var nog främst att Watain vill störta samhället och strävar efter totalt kaos.

Det han och många andra metalmusiker förmodligen inte har tänkt på är att de samtidigt fyller en terapeutisk funktion i samhället.

Genom att konfrontera människor med deras fasor och obehag får de lättare att hantera situationer som inkluderar sådant. Som dödsfall och olyckor.

Genom att lyfta fram det bortträngda blir samhället friskare. Som sådan är den långt mycket mer effektiv än deckarfilmernas familjeunderhållningsdöd där man aldrig får känna lukten av död eller verkligen se hur en död människa ser ut i verkligheten.

På Neturotic Deathfest i Tilburg förekom inga kadaver eller blod på scenen. Det närmaste man kom var obehagliga bakgrundbilder, svartmässliknande scenshower och litterära avrättningar i sångtexterna. Men det är ändå lite märkligt hur en helg tillägnad döden kan vara så trevlig. Vi har förmodligen mycket att lära av människorna för 4000 år sedan. Döden var säkert sorglig då med, men den behöver kanske inte vara något vämjeligt som man instinktivt ryggar tillbaka för.

Här biter inte religionskritik lika hårt eftersom kyrkans ställning är svag. Här väcker man mer avsky genom att lyfta fram det som samhället städat undan med ett oklart syfte.

Andreas Jakobsson

Mer läsning

Annons