Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En av de sista på hjärtats estrad

/

Bertil Linderoth... Jag fylls av minnen. Vilken människa det var! Hur han levde för musiken. Varje vecka kom han in på mitt rum på tidningen, lång och gänglig och liksom uppfylld av toner, nästan som han dansade fram.

Annons

I nypan ett manuskript, i papper förstås, av den där gröna sorten som ingen längre än vi gamla uvar minns. Lite överexat var det ibland i texten, men han höll sig alltid inom ramarna. Och när han stod där i den belamrade kulturredaktionen i gråmulna måndagsmornar mindes han konserten han i helgen besökt; spelade han upp den för mig, för mig den tondöve, som inget förstod, men fascinerad lyssnade på vad han hört. Och det blev sol i det grå rummet. ”Så här lät det”, sa Bertil, och tonerna trillade och drillade ur hans strupe och Bertil försvann in i den musikens värld han kände bättre än de flesta andra.

Bertil var en genuin människa, helt oförfalskad. Roller visste han inget om, oförställd som han var. Han visste inte heller vad det innebar att vara sig själv. Han bara var det, sig själv alltså, utan att bry sig, eller förstå att det var det han var. Genomsnäll och ärlig, talade aldrig illa om någon. Utan att ljuga är det om få man kan säga det.

Visst, han kunde vara ängslig, osäker på hur det skulle gå ute i den där kantiga, lite stygga verkligheten till vilken han ibland var förvisad innan han äntligen kunde gå in i den värld som var musikens och hans egen. Det var där han trivdes, i musikens värld. Genre eller tidsepok hade ingen betydelse. Klassiskt, modernt, jazz eller visa – Bertil svepte in allt. Han var den födde musikanten som inte gjorde skillnad på vad som spelades, bara på hur det lät. Och lät det illa, förlät denne musikaliskt så begåvade, med ett gehör utöver det vanliga, det också. Bertil råkade en gång höra mig ”framföra” en liten barnvisa (egentligen bara refrängen). Det lät illa och erbarmligt men Bertil lyssnade och sa triumferande: ”Du har lyckats att inte träffa en enda ton rätt!” Bättre beröm har jag aldrig fått.

Jag såg honom ibland på konserter, eller jamsessions. Hur han med sitt instrument grep in i musiken, liksom vistades därinne, helt uppslukad. Eller när han bara lyssnade, guppade med sitt huvud med i takten, helt absorberad av rytm och toner. Genuin som människa skrev jag. Det var han också som musiker. Nästan in i det sista spelade han, på jazzklubbar, visstunder och kaféer, anspråkslöst och med den där närvaron då till och med gudarna lyssnar, lite roat kanske, men hänfört.

Jag saknar mycket Bertil Linderoth, en av de sista på hjärtats estrad.

Björn Widegren

Mer läsning

Annons