Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En blå kväll på Fredsgatan 12

/

Annons

Konstakademien i Stockholm är en fantasisk byggnad med en fantastisk verksamhet.

Centralt belägen, ett stenkast från Tegelbacken, snett emot regeringsbyggnaden Rosenbad. Från centralen viker man vid hotell Sheraton av till vänster så ser man byggnaden tvärs över korsningen.

När man passerat den är man framme och så går man ner mot Fredsgatan där huvudingången är med siffran 12. ”Fredsgatan 12” i bottenplanet är också en restaurang av det flottare slaget. Endast för gourméer! Här i gatuplanet ligger också flera gallerier. Ska strax återkomma till det.

Trapporna upp mot själva Konstakademien är magnifika, vaktade av ett svin och ett lejon i brons. ”In som ett lejon, ut som ett svin” som Lars Ahlin i en roman skrev att det uttyddes av de elever som antagits...

Inne i trapphallen är det fullt med antika statyer, repliker förstås, på kända verk. Där har man kostat på sig lite folkbildning. Och förr när akademien för de fria konsterna startade sin undervisning här var det förstås ett måste att studera de gamle. Inkörsporten till all konst. Utan att ha passerat den hade man ingen hemortsrätt i de sköna konsternas värld.

Nu har man frigjort flera stora salar till utställningslokaler. Så samtidigt pågår flera utomordentligt fina utställningar. Jag har genom åren här sett de bästa av våra konstnärer. Generöst med utrymme, hög kvalitet. Gärna och ofta har det varit minnesutställningar eller retrospektiva exposéer.

En jag minns väl var en lysande uppvisning av Alvar Janssons måleri. En annan med porträtt av Slas.

På sistone har jag varit härnere lite tätare. Förra lördagen skrev jag om Storvikssonen Birger Lundquist, legendarisk tecknare på Dagens Nyheter. Nu firar man hundraårsjubileet av hans födelse.

I förrgår var jag nere igen och gick genom olika salars utställningar. I den stora hängde en explosiv samling målningar av Ulf Trotzig. Den minnesgode erinrar sig kanske en förnämlig utställning på vårt länsmuseum för en hel del år sen. Samma eufori som då kände jag nu när jag såg Trotzigs snabba svep med penselkvasten.

I ett annat rum, fina ytor på väggarna där också hittade jag en gammal bekant, galleristen och författaren Ulf Ahlner. Han har nu dragit sig tillbaka från sitt galleri på Österlånggatan i Gamla stan till åretruntboende i Grisslehamn. Han sa sig inte sakna Stockholm

Han galleri låg inte långt från Den Gyldene Freden där jag på nittitalet (var det väl?) vid mina Stockholmsbesök vid zinkdisken brukade träffa Ulf. Härliga tider!

Nu basade han för en utställning med Bo Anderssons målningar. En underbar utställning! Den där rinnande färgen, kompakt fördelad, i ett slags förtätat ljus! Meningen var att Bo själv skulle stå för utställningen, men när han gick bort i höstas ryckte Ulf in. Han är en vännernas vän. Ulf kom förresten nyligen med en ny roman

Men mitt egentliga besök på Akademien den här dagen var en liten utställning med ett nydesignat möbelbokverk av Jonas Bohlin, han med stolarna. Det handlar om en möbel, ett slags boklåda kanske som samtidigt är en berättelse.

Det är en sorts mix mellan möbeldesign, grafisk formgivning och text. I vita häften samtalar en samling tongivande konstnärer om tiden, konsten och människan. Här finns namn som Max Book och Eva Löfdahl, Johan Celsing och Mikael Håfström, Lena Willemark, Birgitta Lillpers och Niklas Rådström.

Idén är Lennart Nilssons och det är han som står bakom projektet. Kul också att det är Gunilla Kindstrand som svarar för huvuddelen av intervjuerna och texterna. Konstärlig rådgivare har Olle Granath varit.

Det är fint papper till böckerna (Lessebo Linné, vit). Och gran från svenska skogar till möbeln.

Till och med den här helgen är utställningen öppen.

Det märkliga med utställningarna på Konstakademien är att så få är där för att titta. Stockholmarna verkar inte ha upptäckt vilken pärla detta är. Inte tidningarna heller. Till konstmässorna om hösten brukar det vara kö. Men så tomt det varit i de salar jag genomvandrat!

Så fanns det en annan anledning till besöket på Fredsgatan 12. Det stavas Yves Klein, modernisten ingen kan sålla in i något fack. Han med det där sidenmatta blå. Yves Kleinblått.

För att hedra minnet av vernissagen på ”Le Vide” på galleri Iris Clert i Paris den 28 april 1958 hadei Gunnar Olsson bjudit in oss till en blå drink i det lilla galleriet i bottenplanet.

Jo, just blå. Yves Kleinblå, närapå.

Förföriskt gott.

Mer läsning

Annons