Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bok att läsa om!

/

I tonåren råkade Crister Enander köpa Blaise Pascals ”Tankar”. Nu bländas han åter av den gamle filosofens förnuft och logiska briljans.

Annons

Vissa böcker tycks besitta en märklig förmåga att tillskansa sig såväl stor som bärkraftig betydelse. De lyckas tränga sig igenom varje skydd, de pockar på uppmärksamhet och tar sig enkelt och självklart in i medvetandet och påverkar de egna tankarna vid alldeles rätt ögonblick i livet. De finns där när behovet och mottagligheten är som störst.

I tonåren råkade jag köpa Blaise Pascals ”Tankar” som ingick i Forums förträffliga klassikerserie. Egentligen var jag nog ännu några år för ung för att till fullo förstå dess raffinerade resonemang kring den kristna tron och de komplicerade teologiska frågor som Pascal diskuterar. Men bokens allmängiltiga och mer mänskliga iakttagelser, dess renodlade existentiella aspekter grep tag på djupet. Blaise Pascal har en klarsyn som kan framstå som närmast skrämmande i sin avskalade och osentimentala frispråkighet. Han ser på livet – med sin starka kristna tro som given utgångspunkt – med en ogrumlad och närmast kyligt registrerande blick. Det är sannerligen ingen jolmig eller lättvindig form av kristendom han gör sig till talesman för.

Det finns böcker man kan läsa om. Och det finns böcker man ska läsa om – för sin egen skull. Pascals ”Tankar” tillhör den senare begränsande och unika skaran.

”När man finner en stil naturlig”, skriver Pascal, ”blir man förvånad och förtjust, ty man hade väntat sig att finna en författare och man upptäckte en människa.” På få böcker passar denna beskrivning bättre än Pascals egen.

Blaise Pascal, som även var en av sin tids stora matematiska geni och fysiker, bär på en visdom, en betande livsinsikt. ”Människans villkor: obeständighet, leda, oro”, som han själv formulerar det. Han betraktar livet illusionslöst, ser tillkortakommanden, lidande och missräkningar; människan förblir ett offer för motstridiga känslor och kraftiga begär som inger föga eller inget själsligt lugn. Kort uttryckt: människan lever i oviss utsatthet och plågas ständigt av tomhet och känslor av meningslöshet.

Dessa förutsättningar och andra fundamentala livsbetingelser som Pascal beskriver har förändrats i överrumplande liten utsträckning under de över trehundrafemtio år som hunnit passera. Det han säger är att i grunden – i den innersta kärnan, i det som gör oss till människor – är vi alla lika. Det är våra val och handlingar som skiljer oss åt.

En ytterst kunnig och initierad introduktion till det franska sextonhundratalet – med dess maktförvecklingar, intellektuella frondörer och litterära nydanare – har Stig Strömholm skrivit. ”Inte bara Versailles” är dess titel och kom ut förra året. I den ingår även en utförligare presentation av såväl Pascal som den krets som samlades kring klostret Port-Royal och var anhängare till den alltmer förföljda trosriktningen jansenismen. Det är även Stig Strömholm som nu tacknämligt nog påtagit sig den allt annat än enkla uppgiften att översatta Pascals ”Brev och småskrifter” och därtill försett boken med en mycket klargörande och kunskapsrik introduktion och gett texterna välbehövliga kommentarer.

Blaise Pascal föddes 1623 i Clermont-Ferrand och blev blott fyrtionio år. Han avled efter några mer eller mindre inaktiva sjukdomsår 1662 i Paris. Pascal var ett av dessa sällsynta underbarn och tillägnade sig snabbt stora insikter i tidens två populäraste och modernaste vetenskaper: matematik och fysik. Han introducerades i ämnena och de ledande kretsarna av sin far Etienne Pascal. Eller som Pascals syster Gilberte Périer skriver i den första biografin över sin lika berömde som beryktade bror: ”Min mor dog år 1626, då min bror endast var en pojke på tre år…”; fadern ”beslöt att själv undervisa honom. Detta realiserade han också; sålunda kom min bror aldrig att gå i gymnasium och har heller inte haft någon annan lärare än min far.”

Ett genomgående drag i ”Tankar” är att Pascal – ibland direkt, ofta indirekt – för en ingående diskussion med och främst emot Michel de Montaigne och de vid denna tid, knappt hundra år efter tillkomsten, alltmer populära ”Essayer”. Det ger framställningen en särskild nerv, en spänst och skärpa som försöker mäta sig med motståndarens elegans, oförställda blick och raka öppenhet. Det laddar orden och ibland även Pascals sätt att tänka. Montaigne är tveklöst en värdig motståndare.

I ”Brev och småskrifter” ingår en text som egentligen är ett utdrag ur Port-Royal-teologen Nicolas Fontaines memoarer. Det återger, ord för ord, ett samtal mellan Pascal och Monsieur de Sacy, denne tillbakadragne, lärde och fromme präst, om Epiktetos och Montaigne. Den teologiskt spränglärde vederlägger de två livshållningarna med hjälp av nog så träffande citat, inte minst från kyrkofadern Augustinus.

Blaise Pascal däremot går till angrepp genom sitt förnuft, sin logiska briljans och förmågan att finna tankefel och lapsusar i resonemangen. De tankar Pascal framför blir så mycket mer särpräglade och tankeväckande.

Det han skriver kräver därigenom ännu idag ett aktivt ställningstagande av läsaren.

Crister Enander

Mer läsning

Annons