Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En mörk resa genom klassamhället

/
  • Efter att ha skrivit boken ”En hemstad” känner Kristian Lundberg för första gången att han nu kan flytta från Malmö. ”Jag behöver inte stanna kvar. Jag kan flytta till Stockholm, gå på Götgatan och skriva om Fridhemsplan!”.

Annons

Ringgatan var en gång en samlingsplats för punkare, konstnärer och poeter i Malmö. Under en kort period bodde Kristian Lundberg där, på Ringgatan 7C. Adressen vid Värnhemstorget gav namn till den första dikt han fick publicerad.

I dag, snart 30 år senare, är Ringgatan en oansenlig, ombyggd och liksom undanstuvad gatstump med gråsvarta och dämpat gula och fasader.

Kristian Lundberg är tillbaka där det började. Han beställer ”en vanlig kaffe”. Får en americano.

– Jag tycker det är outhärdligt på Ringgatan. Nu när jag befinner mig här känner jag nån slags vämjelse, säger han och tittar ut genom fönstret till den städade italienska restaurangen där vi möts.

Efter framgången med ”Yarden” 2009, en självupplevd samtidsskildring av fruktansvärda arbetsförhållanden i Malmös hamn, har Kristian Lundberg lyfts fram som en viktig uttolkare av det moderna klassamhället.

Under vintern har han gett sig in i debatten om polisens metoder i jakten på papperslösa flyktingar. Nu återvänder han till Malmös skuggsidor.

”En hemstad” kan beskrivas som den tredje boken i en serie som började med ”Yarden” och fortsatte med ”Och allt skall vara kärlek” 2011.

Boken, som är hans 28:e i ordningen, har undertiteln ”Berättelsen om att färdas genom klassmörk-ret” och skildrar just gator som Ringgatan och en rad andra adresser i framför allt centrala Malmös östra delar. Kristian Lundberg började skriva på den för ett och ett halvt år sedan, efter att ha nåtts av beskedet om att den sista av hans närmaste barndomsvänner hade dött.

– Jag hanns upp av känslan av att jag nu är fullständigt historielös. Nu finns ingen i min bekantskapskrets som kan referera till mig eller dela min livshistoria.

Det är en livshistoria som är långt ifrån ljus. ”En hemstad” blickar tillbaka på en kaotisk och kringflackande uppväxt med en psykiskt sjuk och ensamstående mor. Den rymmer också en samling nattsvarta episoder i början av 1980-talet, då en pedofil, känd som Carolibögen, förgrep sig på pojkar i en lägenhet i bostadsområdet Caroli.

– Jag såg honom igen i vuxen ålder, och det var också då jag förstod hur annekterad jag blivit av honom. Först när jag fick se honom på avstånd insåg jag hur rädd jag var för honom och vilken majestätisk förövare han var.

Men vem är förövaren nu? Kristian Lundberg ställer sig den frågan vid flera tillfällen i boken.

– Det finns ett oundvikligt moment av hierarki och äganderätt när man skriver självbiografiskt. Ju känsligare ämnet är, desto tyngre blir ansvaret för den som berättar.

”Kom inte och prata klassresa med mig, låt oss i stället då tala om baklängesresan som nu äger rum”, skriver Lundberg vid ett tillfälle i boken.

– Visst har jag gjort en klassresa på flera plan. Men jag är fortfarande präglad av att mitt perspektiv är annorlunda, säger han och fortsätter att prata om segregationen i dagens Malmö, och om ett tätnande klassmörker där de som har det sämst får det sämre.

– Vårt välstånd i medelklassen ökar. Men det är alltid någon som betalar.

Under fotograferingen på Värnhemstorget, en central plats för stora delar av Lundbergs författarskap, nickar han mot en grupp missbrukare vid torgets utkant.

– Han i mössan, vi gick i samma parallellklass. Jag tror inte han känner igen mig.

Vad känner du när du ser honom så?

– En obegriplighet. Över hur gränsen kan vara så hårfin mellan den som sitter på en parkbänk och den som står här och blir fotograferad.

Arvid Jurjaks/TT Spektra

Mer läsning

Annons