Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ovanlig publiksuccé

/
  • Jack Nicholson. Som privatdetektiven J.J. Gittes i Polanskis Chrinatown, där han gick hyfsat känd skådespelare till ikon.    Foto: AKG Images/SCANPIX

Roman Polanskis film Chinatown från 1974 är precis som Apocalypse Now, Casablanca, Citizen Kane, Gudfadern, Star Wars och Trollkarlen från Oz – en av de ovanliga filmer som av underhållning lyckas skapa verklig myt. Cyril Hellman ger sig i kast med Polanskis filmnoir-mästerverk som hade premiär för fyrtio år sedan, sommaren 1974.

Annons

FILM

För fyrtio år sedan slog sig den polske emigrantregissören Roman Polanski sig ihop med manusförfattaren Robert Towne. De skapade en film full av liv och förtvivlan. Polanski om vilken kritikern Andrew Sarris noterat ”his talent is as undeniable as his intentions are dubios” och Towne kom under arbetet att börja avsky varandra. Men utifrån deras hat kom Chinatown, en film vars betydelse för efterkommande filmer är odiskutabel. Townes Oscarsbelönade manus är sedan länge en bibel för unga manusförfattare.

Filmen följer en tradition från de hårdkokta 30-tals deckarna skapade av Dashiell Hammett, vilka under fyrtiotalet blev långfilmer, de elegant filmade så kallade noirrullarna. Gemensamt för noir är ett mysterium med en vilande tragik, ofta med fysiska och moraliska skuggor. Den första stora noirfilmen var Riddarfalken från Malta regisserad av John Huston. Chinatowns inledning är filmad i svartvitt men bryts snart till färg. Filmens syfte var inte att rasera eller kanske rent av driva med noirgenren, utan att återskapa den, genom att både spela ut och testa dess regler. Allting som kännetecknar noir finns här: Jack Nicholson är J.J. Gittes, privatdetektiven med ett förflutet. Faye Dunaway är Evelyn Mulwray, den mystiska kvinnan som är allt igenom kontrollerat kylig, sexuellt självständig och uppenbart falsk. De två är fångade i en labyrint av sammansvärjningar. Filmen utspelar sig i 30-talets Los Angels och baserar sig på tidigare spektakulära konspirationsteorier och historier i vilka affärsmän och politiker orsakar vattenbrist genom att avleda vatten från jordbruksområden till stadens borgerliga kärna för den framtida stadens utveckling. Den irländske dammbyggaren och företagaren William Mulholland som på 20-talet orsakade ett mindre inbördes krig i Los Angeles när han vägrade sänka sitt vattenpris anses stått modell för filmens Hollis Mulwray. I filmen finns också en marxistisk tankegång i storföretagaren som stjäl vattnet från bönderna. För människan är vatten tillsammans med föda det viktigaste. John Cawelti har kallat Chinatown för en viktig amerikansk myt då vatten spelat en viktig roll i amerikansk utveckling; att vända vildmark till en trädgård och vända ett uttorkat LA till en blomstrande stad. Polanski gjorde filmen extra klaustrofobisk genom sina täta komposition och många close-ups.

Chinatowns främsta tema är undertonat nihilistiskt grymt, vilket är ovanligt i en publiksuccé. Noah Cross (spelad av den klassiska noirfilmens stora regissör John Huston) är en skurk av biblisk proportion, tillika Evelyns far. Hans vision om Los Angels stavs med ett ord: Framtiden. Hans plan präglas inte bara av pervers kapitalism (vatten i sig blir en vara som kan läggas på hög och förnekas folket): hans perversitet speglas också av avslöjandet om våldtäkt på sin dotter vilket lämnar den mystiska kvinnan med ett dolt lågvattenmärke i sitt förflutna, flera nivåer under vad tittaren kan ha förväntat sig.

Men detta enbart skulle bara skapa en extra eländig svängning utan udd. I Townes originalmanus upplever Gittes att hans arbete skapar någon nytta: Evelyn skjuter Cross och kommer undan med deras gemensamma avkomma medan Gittes uppehåller polismannen. I Polanskis version, som Townes har refererat till som ”the tunnel at the end of the light, skjuts under flykten Evelyn i bakhuvudet. Detta uppenbaras för tittaren när Gittes går till hennes bil och avslöjar det gapande öppna såret genom hennes vänstra öga. Samtidigt som Noah Cross tar tag i sin skrikande dotter/dotterdotter och släpar iväg henne i något som måste vara det mest fördärvade ögonblicket i amerikansk film. Vad som gör det hela ännu värre är att Evelyn dör inte bara trots Gittes ansträngningar, utan på grund av dem: Strategin han valde var flykten, och heroiskt slänger han sig i vägen för den gode polisen som skjuter mot bildäcken, vilket får den onde polisen att sikta högre.

Chinatown blev kulmen i en filmnoir trend i vilken den makten som råder är så allsmäktig, elak och oangripbar att den vänder en beskyddares tjänster till tvivelaktighet. I Chinatown är kriminaliteten systemet, de kommunala projekten verkar efter det. Mot dem står inte bara fåniga misslyckanden utan också rent skadliga sådana. Med blicken mot sin älskades kropp kan Gittes bara muttra vad som tidigare sades att distriktåklagaren sagt till sina män att prestera i Chinatown: ”As little as possible”. Gittes tillbringar allt för stor i tid i dörröppningar så att han inte kan se vad som finns bortom dörrkarmen. I noir är kvinnan en femme fatale, vacker men opålitlig som en giftspindel. I Chinatown visar sig Evelyn inte vara den tittaren tror eller förutsätter att hon är. Den finns en mänsklig bräcklighet över Evelyn och i slutet visar hon vara en karaktär med rena motiv.

Amerikanska actionfilmer – western, thrillers, film noir, krig – handlar om individens handlande utlöst i ett resultat av frigörelse eller självbejakande. Tas detta ifrån, finns nästan ingenting kvar. Troligtvis ingen amerikansk film har arbetat med sådant grymt skarpsinne för att visa inte bara de meningslösa utan också de katastrofala följderna av goda avsikter.

Filmens slut bär sådan styrka därför att precis som Gittes inte har lärt sig något, trots alla indikationer, tror vi inte att allt ska kollapsa så fruktansvärt. När tittaren närmar sig klimax feltolkar Gittes en ledtråd och återskapar klimax i Riddarfalken från Malta, han ringer polisen för att anmäla Evelyn och använder den nervpressen för att kräva att hon erkänner hans teori. Men han har fått allt om bakfoten. Precis som Noah Cross varnade honom tidigare ”You may think you know what you´re doing, but, believe me, you don´t.” Gittes vet inte vad som finns bortom dörrkarmen.

Få filmer har använt sig så mycket av Jack Nicholsons personlighet och det är förståligt att han efter filmen gick från hyfsat känd skådespelare till ikon. Nicholsons bekymmerslösa min skapar inte bara en sorgsen privatsnok vars person blivit kraftigt försvagad (Jakes yrke, som han patetiskt säger ”kretsar kring snuskiga och banala skilsmässofall”, och efter att ha fått sin näsborre snittad av Polanski i cameo, är han i halva filmen tvingad att gå med ett stort plåster på näsan) det gör också finalens nihilism än mer ödelagd. Jake är som huvudrollsinnehavaren i alla Polanskis filmer en ensamvarg. I Polanskis filmer är ödet inte trevligt. Jake som tror, precis som Macbeth, att han är herre över sitt eget öde men blir i själva verket dess offer.

När Polanski var barn flydde han från Krakows getto för att undkomma förintelsen (något som hans senaste bästa film The Pianist refererar till). Polanski förlorade sin mamma i koncentrationslägret, emigrerade till USA bara för att där få sin nyvunna fru, Sharon Tate, bestialiskt mördad av Charles Mansons anhang. Med detta gotiska öde var han psykologiskt kunnig att demonstrera för amerikanarna hur djupt romantisk en genre som betraktats som cynisk, noirfilmen egentligen är. Vad andra amerikanska filmer sett som prakt och glamour skildrar Polanski som tarvligt och korrupt. Eller skapas sådant mörker kanske just av skönhet och bekymmerlöshet?

Den övergripande faktorn i Polanskis humor är det makabra. I filmen ges åtskilliga skämt som förutspår vad som kommer att ske med Evelyns vänstra öga. Strax före slutet störs Gittes av ”something black” i Evelyns öga. ”It's a f-flaw. In the iris”, förklarar Evelyn. Det grövsta skämtet sker under en tidigare flykt: Den onde polisen skjuter mot bilen utan att skada dem, Evelyn kör iväg oskadd blinkar med vänsterögat och säger ”Hmmm. There´s something in my eye. A bullet?”

Hur pervers är filmens humor? Vad kan man göra för konstaterande när regissören i bild snittar huvudrollen med kniv. Och låter sig själv refereras till av Nicholson som ”Where did you get the midget?”. Eller när den första scenen som refererar till själva Chinatown är ett rasistiskt skämt som huvudrollen berättar hos barberaren, en kvinna som klagar att hennes man ”screwing just like a chinaman.” Alla romantiker som tryggt vill placera Chinatown inom noirtraditionen (som förebådade filmen) brukar hänvisa till det som de tror är slutet: Gittes medhjälpare säger uppgivet: ”Forget it, Jake; it´s Chinatown.” De känner igen den hårdkokta, närmast stoiska attityden från fyrtiotalets Humphrey Bogart filmer. Men filmens allra sista replik stor den gode polisen för. Det som han skriker när bilden tonar och mörkret faller på. Den är mindre uppmuntrande och mera passande: ”Get off the street. Get off the street.”

Annons