Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sann humanist

/

Annons

Carl-Adolf Murray är död. Hur är det möjligt, tänker jag. Låter det konstigt? Ja. Men jag tror alla, och vi är många, som någon gång träffat honom förstår vad jag menar.

Carl-Adolf Murray går bort, 101 år ung.

Vissa människor dör liksom inte. Det är omöjligt, för de kommer alltid finnas kvar för att upplysa, lära, bekräfta oss andra – och ha tålamod med vår okunskap.

Fast det skulle aldrig Carl-Adolf Murray hålla med om, vår okunskap alltså. För honom var vi alla lika, så otroligt lika. Lika mycket värda. Han var en sann humanist.

1999 gav vi honom GDs kulturpris, mest för hans kulturhistoriska slit med det gamla stenhuset i Gästrike-Hammarby, men också för hans sanna humanism, varje liberal tidnings uppgift att lyfta fram.

Vi träffades sista gången en varm septemberdag 2012. Carl-Adolf Murray fyllde 100 och i trappan upp till hans ombonade rum på Ovansjögården i Kungsgården minns jag att jag tänkte: Kan man fråga en 100-åring om döden?

Jag släppte det, för när vi sågs igen var den inte närvarande. Det fanns för mycket gnista i Carl-Adolf Murray för det, eller så motade han milt bort döden genom att prata om den födelsedagschokladask jag hade med och som han absolut tyckte jag borde unna mig själv – han tänkte på figuren!

– Du vet: En sund själ i en sund kropp! sa Carl-Adolf. – Eller tvärtom? sa jag. – Ja, eller tvärtom! sa Carl-Adolf.

Samma lätt skorrande dialekt, samma varma blick, samma lite fnissiga skratt. Och samma skarpa intellekt – det var det roligaste – även om det tog ett tag att komma fram till namn och händelser.

Tacka för det, med hans liv: Nio syskon, officer under krigsåren, prästutbildning sen. Livet, det lyckliga livet med många barn, med hans älskade Märtha, som gick bort för tidigt:

– Utan henne hade jag inte blivit den jag blev!

Carl-Adolf Murray var en lärd man. I ordets mest ursprungliga, absolut finaste betydelse. Hur många kan man säga det om i dag utan att le snett? Utan att se hur de som bygger sig slott av kojor tror att de kan få intellekt och empati på köpet?

Man måste leva som lär, åtminstone försöka. Carl-Adolf Murray visste mycket om sådant. Men för honom var människan ändå oantastbar, omgiven av så många krav, så mycket ansvar. Och om man hade mycket att vara glad över, då hade man också skyldighet att sörja för de som hade mindre. Han var ju inte präst för intet.

Hans stora kunnande, hans människokärlek och hans driv var, vågar jag säga, unikt. Han var präglad av den gamla sortens humanism, den sortens omvälvande, ömsinta, skarpa humanism som många letar och måste finna i dag.

Då kan vi minnas en Carl-Adolf Murray. En lika lärd som klok som ömsint man. Vi som inte nådde upp till hans människokärlek kommer sakna honom mycket.…

När vi träffades sista gången där i september 2012 frågade jag honom om han osjälviska sida, han svarade:

– Jag är också det, självisk! Varför skulle jag vara annorlunda? Men den Gud som jag tror på belönar mig inte efter vad jag gjort och inte gjort, han känner våra hjärtan och även om du och jag varit oerhört själviska och ljugit så är han större och dömer oss inte. Uppdiktad eller inte. Så är den Gud jag tror på och är uppfostrad vid.

Sanna Wikström

Mer läsning

Annons