Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erland berättade sin historia

När jag via radion nås av budet om Erland Josephsons bortgång är jag mitt uppe i läsningen av Börje Ahlstedts memoarer ”Från min loge på Dramaten”.

Annons

Det är en utmärkt bok, mycket klargörande om vad skådespeleri är eller kan vara. Det är också Börje Ahlstedt som i radion talar om sin kollega Erland Josephson. Han gör det med värme men är liksom en smula förundrad, kanske lite chockad över att en stor skådespelares liv är till ända. Han talar om Erland Josephsons genialitet, till och med om hans ”geniala genialitet” (en sådan här gång blir det lätt lite för mycket). Och visst är det rätt men det geniala kan ibland blända så att vi i publiken inte riktigt ser.

Erland Josephson bländade aldrig. Han kunde med sin distans till tillvarons konstigheter ibland verka en smula arrogant; dock var han aldrig cynisk. I allt denne illusionslöse konstnär gjorde fanns hans medkänsla med. Den som sett allt dömer ingen.

Börje Ahlstedt skriver i sin bok om motspelaren Erland Josephson. Det är rakt på sak, träffande och berömmande, och handlar om ”Saraband” från 2003. Det sista verket av Ingmar Bergman. Denne var Erland Josephsons vän och evige följeslagare. Erland Josephson gör fader Johan (Börje Ahlstedt gör sonen Henrik) och denne Johan är en gripande gestaltning av den ångestridne mannen när demonerna oombedda kommer om natten. Naket ansikte som speglar smärta, rädsla, utsatthet. Allt det där vi alla, förr eller senare, får möta.

Erland Josephson är här den som lyfter, svarar, ser sin motspelare. Så som stora skådespelare gör. Medan de små, duktiga på att blända, är posörer som inte ser; blott intresserade av sitt eget ego.

 Det är många roller jag gillat hos Erland Josephson. ”Scener ur ett äktenskap” i tv från sjuttiotalets början förstås. Östermalmsarrogansen hos hans Johan finns där och den skorrar kanske en smula. Men porträttet av Johan vars polityr skalas av mer och mer och blir alltmer ömkligt är oerhört fascinerande och det nådde de många. Han gjorde roller med absurda poänger, nästan farsartade gestaltningar, gränsande till det tragiska (skiljelinjen är tunn). Som när han spelade Gombrowitz på Dramaten.

Ändå är det nog hans senare avklarnade roller som mest har etsat sig fast. Det där illusionslösa hos den judiske antikhandlaren i Bergmans ”Fanny och Alexander”. Återigen den illusionslöse, den kuvade som vet att underkastelse står stämplat i hans panna, är hans öde. Han har också sett allt, vet allt, men har ändå inte gett upp. Den som till äventyrs vill veta vad sann humanism kan vara får aldrig glömma denna Erland Josephsons tolkning.

Erland Josephson var också författare. Han debuterade som poet redan 1946 med ”Cirkeln”. Samma år kom novellsamlingen ”Spegeln och en portvakt”. Ur den läste jag som yngling en novell ur antologin ”Moderna svenska noveller” (trots titeln var de från fyrtiotalet!). Den hette ”Berättar sin historia”, en snabb, drastisk, kvick sak.

Och det var ju det han gjorde Erland Josephson. Berättade sin historia. På scenen och i sitt fortsatta författarskap som han återupptog i mitten av åttiotalet. Han berättade med distans och med ett oändligt tålamod över människans dårskaper. Att han nu är borta skulle han nog noterat med ett lätt ironiskt, världsvist och melankoliskt småleende.

Björn Widegren

Mer läsning

Annons