Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett försvarstal för en dynamitard

Jag föreställde mig, att i dessa tider, är det bara kurder som gillar August Strindberg. Vad fel man kan ha.

Annons

Tar du trappan upp till övre hallen i Gävles Stadsbibliotek, från Café Edboms läs- och samlingssal, så har bibliotekarierna där ställt ut ett fotografi av August Strindberg på främsta bokhyllan. Och det ledsagas av ett litet men glödande hjärta. Det är detta hjärta som påminner mig om hur besvärad en del liberala skribenter tycks vara av August Strindbergs ord. Då som nu.

En del liberala skribenter vill inte se och höra de sociala omständigheterna, livsvillkoren som genomsyrar August Strindbergs ord. Då var det industrialiseringen, storstrejken där folk tog strid för drägliga arbetsvillkor och ett anständigt liv…

De sociala frågor, som August Strindberg lyfter fram i sina verk – det som gjorde August Strindberg till Strindberg för mer än hundra år sedan – är som skrivna för i dag. I Röda Rummet skriver han: ”– Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och…”

Strindberg beskylls för att vara kvinnofientlig. Må hända. Men ska inte en författare få ha sina utbrott och bete sig olämpligt (orätt)?! Ska han inte få hävda att så är det! När han beskriver en viss situation i relationen kvinna/man kan han inte per automatik bli kvinnofientlig? Det är ju i beskrivningen av sinnestillståndet vi kan se hur våra många stora författare har överträffat varandra.

I förordet till Giftas under rubriken ”Kvinnans rättigheter som enligt naturen henne tillkomna, men genom den förvända samhällsordningen (inte genom manens tyranni) blivit henne berövad.” Och säger han: ”Rätt till lika uppfostran med mannen… då framtiden kommer att fordra att varje medborgare, att han arbetar med sin kropp för sitt uppehälle, så som naturen bestämt det.”

August Strindberg ställer sig naken inför världen. Förutom vad som sker i sovrummet, ska allt vara öppet för alla. Till och med när han ska till sovrummet, frågar han ömt och innerligt: ” Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?” Vi kräver ju öppenhet!

Kors!

Strindberg anklagas för att vara oss till last, att begå synder. En del skribenter formulerar på nytt satsen ”uteslutande cynisk, illvillig och förnuftsvidrig,..” såsom Stockholms Dagblad och Sven Södermans moraliserande då.

Nu skriver DN om Strindberg enligt satsen ”allt du säger kommer att användas mot dig…” Moralisterna vill ha Strindberg placerad i en ram. Då är han fastnaglad och de kan utse sig själva till domare. Vi läsare ska därefter ta ställning till domen. Vi ska inte själva bedöma Strindberg. Vi ska fråntas vår rätt till tanke och eftertanke.

Ska inte författaren ha fria tyglar, bolla med fantasin; leka med tankar, pröva åsikter? Menar ni verkligen – ni moralister – att författarskapet, de fria konsterna ska underställas lagparagrafer? Är alternativen för den fria författaren – för en Strindberg – att underordna sig moralflaggan eller hamna i finkan? Ska det gälla för författare vad som hände Salman Rushdie?

”Frihet är skaldens livsluft”. När moralisterna märker att det de påstår inte håller, då hävdar de att August Strindberg bråkar. I det håller vi med dem.

Men Strindberg bråkar med sig själv, han bråkar med mig, med dig, han bråkar med sin kvinna, makten och i Svarta Fanor bråkar han med: ”– Luther var ju det första frikyrkliga i norden, och nu står hans kyrka som de frikyrkliges värsta fiende. Hedningarna älska den ruttna statskyrkan, ty de älskar allt ruttet, och de frisinnade hata de frisinnade läsarne, det är en bisarr situation. För att utnämnas till frisinnad ska man vara så pass liberal att man mottager ordnar med eller utan halsband, går på slottsbalen, är intolerant mot olik-tänkande.” Till slut tog han avsked från Gud. I det var han rättvis.

Liberalerna vill sätta punkt för August Strindberg. Moralister på höger- och västerkanten höjer honom till skyarna. De vill, var och en på sitt sätt, sätta August Strindberg på en piedestal. Och placera honom i ett riksmuseum för att dammas av var hundrade år. De vill göra honom ofarlig, tandlös.

Men dynamitarden är inte färdig med sitt jobb. Han har de senaste åren besökt scenerna i Paris, London, Berlin, New York, Helsingfors, Stockholm och Gävle… Han läses mer en någonsin. Till och med på det förbjudna språket kurdiska.

Glöden i hjärtat i Gävle stadsbibliotek flammar. Det är flammor alla behöver. August Strindbergs ord är dynamit. Det är kanske därför som den unga somaliska flickan har August Strindbergs Hemsöborna på sitt nattduksbord.

Seyidxan Anter

Seyidxan Anter är författare och journalist bosatt i Gävle.

Mer läsning

Annons