Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Fattigadel” är här – läs den på ditt eget sätt

/

Två parter rör sig fram och tillbaka, i ömse­sidig rörelse. Successivt tränger de in i varandra. Själva meningen inträffar medan de gör det.

Annons

Nej, den här artikeln handlar inte om sex. Den handlar om läsning. De två som rör sig mot och med varandra är läsaren och litteraturen.

Den som uttryckt sig så här lustfyllt är forskaren Louise Rosenblatt, som dog 2005, 101 år gammal. Hon är en av många som försökt förklara det vidunderliga vi kallar läsning.

Jag tror att Agnes von Krusenstjerna hade gillat Louise Rosenblatts definition. Det är alltid nära till kroppen i hennes romaner. Hon visste konsten att gäcka och förföra sin läsare, att successivt skruva upp – och förlösa.

Med start i dag lördag kommer tusentals exemplar av Agnes von Krusenstjernas roman ”Fattigadel” att delas ut på Gävles bibliotek och på Gefle Dagblad. Sannolikt kommer de att läsas på minst tusen olika vis.

När ”Fattigadel” kom ut första gången, hösten 1935, recenserades den mest av män. De lyfte framför allt de knivskarpa porträtten av Gävles högsta kast: adelsfamiljerna, officerarna, slottsfolket, gestalterna kring Staketgatan.

Nils Erdman i Nya Dagligt Allehanda var lyrisk: ”dessa blixtlikt uppfångade och återgivna smådrag, infattade i en prosa av en stilens mästare, samla sig till en levande bild, kanske icke av mänskligheten, men av just den mänsklighet, som författarinnan önskar komma åt, och som speglar hennes uppfattning av vår jämmerdals invånare”

Torgny Segerstedt stämde in:

”Sällan torde barndomens värld ha tecknats mera övertygande än här”, skrev han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Recensenterna var noga med att inte lyfta fram kropparnas dunster, svartsjukan, liderligheten i Fattigadel. Agnes von Krusenstjerna var vid den här tidpunkten en hårt skandaliserad författare. Hennes svit om Fröknarna von Pahlen, som kommit ut strax innan, hade utmanat och upprört, debatterats och bojkottats.

Nu hade hon fått lova förlaget att vara mera återhållsam. Det känns mellan raderna att recensenterna vill hjälpa till att putsa upp hennes goda namn och rykte igen.

På de 75 år som gått sedan Fattigadel publicerades har mycket hänt, inte minst i triangeldramat författare – kritiker – läsare. Författaren har alltmera kopplats lös från sina böcker och uppträder oftast som solitär mediefigur. Kritikern har fått ta ett steg och är långt ifrån lika allsmäktig som på 1930-talet. Läsaren, däremot, har fått ett betydligt större utrymme, via bloggar, chattar, bokcirklar i det verkliga och virtuella rummet. Det finns inte ett självklart ”rätt” sätt att läsa en roman längre, och knappast heller ett absolut ”fel”.

Forskningen följer tätt i läsarens spår, på ett sätt ingen hade kunnat föreställa sig på 1930-talet. Det har ändrat, inte bara synen på samspelet, utan också på själva litteraturhistorien.

Redan i det antika Grekland fanns en tydlig koppling mellan litteratur och kropp, har bland andra akademiledamoten och litteraturforskaren Jesper Svenbro visat. Litteraturen ansågs så kraftfull att det enda tänkbara för en fri man var att lyssna på det skrivna via slavens röst. Bara då var det möjligt att behålla distans och reflektionsförmåga intakt.

Att följa texten med egna ögon var detsamma som att underkasta sig någon annans intellekt, att ställa sinne och kropp till förfogande för en annan människa på ett ovärdigt vis.

Var man än gör nedslag i historien kring boken och människan ser man spår av kroppens närvaro. Att sitta med en bok i ett privat rum ansågs länge moraliskt tvivelaktigt. Den tysta, enskilda läsningen slog inte igenom förrän på 1700-talet. Många sedelärande historier berättar om hur svaga kvinnor tar med sig sin – vanebildande – intellektuella föda in sängkammaren och försätter sig i passionernas makt. ”Miss reads – she melts – she sighs” (”Fröken läser, smälter, suckar”) är en kommentar om kvinnors läsning från 1700-talets slut. Idéerna lever kvar än i dag, till exempel i begreppet ”tantsnusk”.

När ”Fattigadel” kom ut igen i exklusiv kassettutgåva förra året var kritiken en helt annan än 1935. Framför allt var det kvinnor som recenserade och nu var kroppen i fokus på ett alldeles nytt vis.

”Fattigadel” ”jäser av ofullständigt bortträngt begär, äckel och svartsjuka. Både inom och mellan personerna och mellan kvinnor, män och syskon; gärna i trianglar”, skriver Nina Lekander i Expressen.

Litteraturforskaren Lisbeth Larsson påpekade (i Göteborgs-Posten) att ”Agnes von Krusenstjerna har gått till litteraturhistorien som den kvinnliga sexualitetens berättare. Efter att ha läst ’Fattigadel’ skulle man lika gärna kunna säga att hon beskrev dess omöjlighet.”

Merete Mazzarella, författare och litteraturforskare, ser ”Fattigadel” som ett tidigt exempel på den bekännelselitteratur som i dag kallas strip lit, alltså en föregångare till Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” och Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”.

Våra livsvillkor är en del ett resultat av vår föreställningsförmåga. Det gör umgänge med böcker till en vidunderlig, inte sällan omvälvande sysselsättning.

Allra vackrast har detta beskrivits av författaren Olof Lagercrantz, tillika en av Agnes von Krusenstjernas släktingar.

Så här skrev han i sin lilla bok ”Konsten att läsa och skriva”:

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”

Välkommen att delta i en av tidernas största läsrörelser.

Vi läser ”Fattigadel”. Var och en på sitt vis, och ändå tillsammans.

”Agnes von Krusenstjerna har gått till litteraturhistorien som den kvinnliga sexualitetens berättare. Efter att ha läst ’Fattigadel’ skulle man lika gärna kunna säga att hon beskrev dess omöjlighet.”

Mer läsning

Annons