Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Feel-bad med Vallgren

/
  • Carl-Johan Vallgren har skrivit en riktig feel-bad-roman. ”Det var viktigt för mig att det här skulle vara helt nådlöst”, säger han.
  • Genombrottsromanen ”Den vidunderliga kärlekens historia” belönades 2002 med Augustpriset.

Hans stil är drastisk, innehåller ofta ett element av bister humor. Men i ”Havsmannen” har alla skratt tystnat. Carl-Johan Vallgrens nya roman är en svart saga utan nåd, om två syskon helt utlämnade åt verklighetens fasor.

Annons

Från konsthistorisk slapstick till riktigt jävla elände.

Så skulle man mycket förenklat kunna beskriva Carl-Johan Vallgrens resa från förra boken ”Kunzelmann & Kunzelmann” till ”Havsmannen”. Berättelsen om Nella och Robert är tung läsning för den som har nära till egna minnen av tonårens och barndomens vardagliga nedstigningar i helvetets förgård.

De båda syskonen växer upp i ett alkoholisthem. Lillebror Robert är mobbad i skolan och hans storasyster gör allt hon kan för att skydda honom från hans plågoandar. Men ju mer hon kämpar, desto hårdare trasslar hon in sig själv i mobbarnas garn. Vuxenvärlden ser inget, inte ens när mobbningen övergår i ren tortyr.

Carl-Johan Vallgren har förlagt handlingen till sin egen uppväxtort Falkenberg och det tidiga 1980-talet.

– Jag har själv inte särskilt många lyckliga minnen kring tonåren och det präglade berättelsen, den är ju ganska sorgsen. ”Kunzelmann & Kunzelmann” var en skrattfest på sina ställen och det var viktigt för mig att det här skulle vara helt nådlöst, en feel-bad-roman, helt utan humor, säger Carl-Johan Vallgren.

Varför det?

– Dels för att överraska mig själv, dels för att jag ville berätta något om barns utsatthet och barnfattigdom och då går det inte att vara rolig, inte ens fast boken utvecklar sig till en äventyrsroman.

Det är svårt att säga exakt vad som har inspirerat till en roman, men Carl-Johan Vallgren nämner två episoder som var viktiga för den kreativa processen.

Det ena var att hans gamla föräldrar skulle flytta. Plötsligt ställdes han symboliskt inför sitt eget tonåriga jag, noggrant arkiverat i lådor på vinden i barndomshemmet. Den andra var en incident som uppstod då hans barn badade badkar. När tvååringen fick lödder i ögat och började gråta riktade sambon reflexmässigt duschmunstycket mot barnets ansikte för att spola det med vatten.

– Vår femåriga dotter missuppfattade situationen och trodde att det var en provokation. Hon flög upp ur badkaret som en hämndängel och försökte klösa sin mamma i ansiktet. Jag tyckte det var ett så starkt ögonblick dels för att hon stod upp för sin bror, dels för att hon var beredd att göra det fast det var en helt utsiktslös kamp.

Den villkorslösa lojaliteten återspeglas i Nellas och Roberts relation. I en iskall och utsatt tillvaro lyser syskonkärleken med varm glöd. Och mitt i det socialrealistiska eländet introducerar Carl-Johan Vallgren ett oväntat element, som också väcker något slags skevt hopp om en bättre tillvaro.

– Man skulle kunna säga att idén till twisten kommer från havet. Alla de miljöer jag beskriver i boken är mina, jag växte upp där bland minkfarmer och fiskarungar, hela tiden med havet i fonden. Det var långt ifrån en turistidyll, havet var också något farligt, något som innehöll hemligheter.

– Jag tror att det var havet i sig som lockade fram den här historien.

Alla de miljöer jag beskriver i boken är mina, jag växte upp där bland minkfarmer och fiskarungar

Mer läsning

Annons