Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fingrarna i syltburken

/

Politiska förändringar är inte sällan osynliga.

På Almedalsveckans sluttamp utfärdar Crister Enander en varning för den politiska marmeladens klibbigheter.

Annons

Det var rätt många år sedan jag insåg vidden av vilket monster som skapats.

Ett monster som bär namnet Europeiska Unionen. Enbart genom det talande exemplets makt kan vi förstå det svårgripbara, den absurda maktberusning som styr denna koloss.

Genom en tillfällighet träffade jag två tyska jurister. De var ytterst kritiska till Europas nya utveckling, men de måste försörja sig och hade därför tvingats börja arbeta åt EU. Vad de berättade lät först som ett skämt. Vi skrattade gott. Vidden av vansinnet gick inte upp förrän några dagar senare. En av juristerna hade under de senaste dryga två åren ingått i en grupp av utredare från flera länder. Där satt idel så kallade experter på de mest skilda områden. Deras uppgift gick enbart ut på att avgöra vad EU ansåg kunde klassificera som marmelad. Ja. Marmelad. Vanlig banal marmelad, sådana vi ibland smetar på våra smörgåsar.

Jag insåg då att vi var på väg rakt in ett genomreglerat och totalbyråkratiskt samhälle som enbart kunde föra tankarna till de stora dystopierna i litteraturen. Marmelad, trädgårdsmöbler, tvättsvampar, honung och schampo – allt skulle klassificeras, få regler och detaljstyras ner till minsta lilla apelsinbit i marmeladburken. Flera år senare kom fallet med EU:s krav på raka gurkor att bli en stor nyhet genom sin komiska orimlighet. Det är bara det att detta Regelverk numera gäller och omfattar allt – precis – allt i vår vardag.

Men det är ännu i dag svårt, nästan omöjligt, att med sunda förnuftet förstå storleken på den byråkratiska apparat som förmår frambringa detta regelraseri.

Och då har ändå inte de verkligt viktiga frågorna vad gäller maktmonoliten EU ens berörts: den okontrollerbara ekonomin och det demokratiska underskottet som eufemismen för EU-kommissionens maktfullkomlighet lyder.

Det existerar ingen reell demokrati inom den Europeiska Unionen. Ett exempel. Till EU-kommissionen där varje beslut av verklig vikt och betydelse fattas inom Unionen väljs ingen av kommissionärerna. De utses. Dit in, där den verkliga makten finns, når inga av unionens 502 486 700 medborgare (enligt siffror från 2008). Inte heller är insyn möjlig. De flesta möten i EU är slutna. Där finns inte den svenska offentlighetsprincipen. Medborgare äger inte rätt att begära fram dokument, beslut eller annat material – lika lite som journalister äger den rätten.

Hans Magnus Enzensberger, denne intellektuelle centralgestalt i tysk debatt och litteratur under många decennier, har under sitt arbete med att skriva en mer reflekterande betraktelse över EU och dess tilltagande och allt mer vidsträckta välde haft en rad av likartade omtumlande upplevelser – som jag med marmeladen – där just exemplets makt upprepade gånger skakat om honom och fått honom att inse att ”Europatanken” har blivit ett vidunder av kontroll, övervakning och bristande demokrati och alltmer en fråga om de stora företagens vinstintressen. Ändå väljer han att i ”Det mjuka monstret Bryssel” skriva närmast lågmält, han låter fakta tala för sig själv, även om han inte avstår från att avge vassa omdömen och dra viktiga slutsatser fulla av den mest kusliga kritik.

Det har skapats ett nytt frälse. En gång fanns ett amerikanskt uttryck: ”Top Side”. Det är exakt vad vi numera ser i Europas maktcentra, en liten klick människor som jagar och tillfogar sig makt för maktens egen skull, för förmånerna och de ekonomiska vinsterna och för att erövra allt väsentligt inflytande.

Det rör sig om politiker och företagsledare, journalister och välbetalda byråkrater, horder av experter och stabspersonal och mängder av skrämmande inflytelserika lobbyister, om banker och försäkringsbolag, industriledare och chefer för stora riskkapitalbolag – tillsammans försvarar de denna koloss med alla till buds stående medel. De ursäktar alla dess misstag, förringar alla mängder av fall där vanliga medborgare kommit i kläm och körts över, de ser den bristande demokratin och totala frånvaron av insyn som något positivt.

Regelverket är sedan årtionde omöjligt att överblicka. Ingen enskild människa kan det; ett av grundsyftena är, misstänker jag, därmed uppnått. Det består snart av 1 500 000 dokument av förordningar. En och halv miljon av direktiv, riktlinjer och föreskrifter med samma formella tyngd som vore de gällande lag.

Vad gäller medlemsländernas egna lagar och de beslut de enskilda parlamenten fattar så ser verkligheten ut på ett annat sätt än de flesta kanske tror. Cirka 80 procent av de reella besluten fattas idag av EU, och framöver kommer den siffran att stiga. Nationella lagar och den svenska Riksdagens beslut är enligt gällande fördrag – som undertecknats av Sverige – underordnade EU:s beslut. De enskilda nationernas demokrati är därmed i princip urholkad. All politik förvandlas därigenom till ett meningslöst och betydelselöst spel för gallerierna, och medborgarnas inflytande är idag så minimalt att det – om vi inte börjar protestera och kräver förändringar – snart saknar innebörd.

Hans Magnus Enzensberger, denne den tyske litteraturens evige nestor som hunnit uppnå den aktningsvärda åldern av åttiotre år, är sannerligen ingen flammande revolutionär. Han är demokrat, en besinningsfull men konsekvent försvarare av de demokratiska värdena och lagarna som skyddar de enskilda medborgarna mot maktövergrepp och garanterar deras konstitutionella friheter. Ändå är hans kritik av EU fullkomligt förödande. Många kommer säkerligen att erfara känslor av djupaste obehag när de läser denna lilla tunna skrift som tydligt och inte utan elegans blottlägger ett metodiskt missbruk av medborgarnas förtroende.

Därför säger jag med myndig och uppfordrande stämma: Alla bör läsa Enzensbergers ”Det mjuka monstret Bryssel” – anhängare såväl som motståndare, skeptiker såväl som entusiaster. Jag tror även att många av våra politiker, som redan har handen djupt nerkörd i marmeladburken, skulle få sig några ordentliga och välbehövliga tankeställare.

Christer Enander

Mer läsning

Annons