Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkets gåva gav han folket

/

I dag skulle han ha fyllt år, den ständige Strindberg.

Under Strindbergsåret kommer olika skribenter att, med ojämna mellanrum, reflektera över den författare som tycks ständigt aktuell.

Idag är det Conny Persson, antikvariatsägare och stor Strindbergsläsare, som berättar om en av Strindbergs mest sällsamma födelsedagar.

Annons

Stockholm, den 22 januari 1912.

Strindberg står på balkongen på Drottninggatan 85 tillsammans med sin dotter Anne-Marie och tar emot hyllningar från över 10 000 personer som paraderar förbi i ett fackeltåg till Strindbergs ära.

Musikkårer och fackföreningsbanér hördes och syntes i det vintriga januaritåget. Marseljäsen, Internationalen och andra sånger framfördes och leverop slungades upp till Strindberg.

Strindbergs svärson höll enligt en referent upp en ljusstake så att Strindbergs ansikte skulle synas från gatan. Kanske var det den elektriska lampa som Strindberg hade berättat om att han skulle förevisa vid fackeltåget i ett brev till Hjalmar Branting strax före 63-årsdagen.

Tre år tidigare, vid Strindbergs 60-årsdag, hade en liknande manifestation ägt rum på Drottninggatan med ett mycket stort antal deltagare. Flera teatrar spelade då Strindbergspjäser till hans ära.

Men nu var det 1912, tiden efter storstrejk och månader efter den stora så kallade Strindbergsfejden. Därtill kom drabbningen med Sven Hedin efter dennes uppmaning att samla in pengar till en pansarbåt. Strindberg var motståndare till denna insamling och det hade kostat honom mycket, i tidningarna, men också på det personliga planet.

Att Strindberg varit trängd av stora delar av etablissemanget var ingen hemlighet, vare sig för arbetarrörelsen eller andra mer radikalt inriktade medborgare. Många av Strindbergs verk fanns ingen annanstans än på Stockholms arbetarinstitut, men folkligheten sprang ur hans inlägg i tidningar och tidskrifter.

Den som kom att initiera födelsedagsinsamlingen var Zeth Höglund. De flesta insåg att August Strindberg aldrig skulle få Nobelpris av den dåvarande parnassen i Svenska Akademien, så här handlade det om ett ”alternativt nobelpris”.

En mängd personligheter som tänktes ingå i kommittén kontaktades: Rickard Bergh, Hjalmar Branting, Karl Nordström, Nathan Söderblom, August Lindberg, Marika Stiernstedt med flera. På Strindbergs 63-årsdag redovisades insamlingsresultatet – över 45 000 kr. Det var en ansenlig summa! Minst 15 000 insamlingslistor hade förekommit och mer än 40 000 personer bidragit. Om jag inte räknat fel skulle summan i dag motsvara cirka två miljoner kronor.

Själva gåvan överlämnades först den 2.3 1912. ” Till August Strindberg. Den hedersgåfva hvarmed svenskar av alla stånd och vilkor velat visa Eder sin tack (…) hemställa vi att Ni ville mottaga densamma och använda dem till uppfyllandet af några personliga önskningar önskningar rörande Eder sjelf eller Edra verk”. (Brevet finns på Kungliga biblioteket).

August Strindberg hade svåra dubier kring nationalinsamlingen. I sin korrespondens bollar han moralfrågor mot ekonomiska frågor, ser paralleller till Sven Hedins pansarbåtsinsamling och reser frågor kring sin egen trovärdighet. Han yttrar sig till de kommitterade ”att jag icke kunde mottaga pengar från fattigt folk”.

Bakgrunden var att August Strindberg under senare delen av 1911 förhandlat med Bonniers om rättigheterna till sina verk och strax före sin födelsedag avslutat uppgörelsen. Den innebar att August Strindberg skulle lyfta få 200 000 kr vid fyra olika utbetalningar. Det skulle utgöra cirka nio miljoner kronor i 2012 års penningvärde. (Rätta mig om jag har fel!) Strindberg visste med sig att han var svårt sjuk. Han ville ha en uppgörelse med Bonniers så att barnen skulle ha en säker framtid efter hans död.

Hur blev det nu med nationalinsamlingens pengar?

Ja, så här skriver ”August Strindberg om nationalgåfvan” i Dagens Nyheter 18.3.1912: ”När likafullt presenten aflämnades såsom kontanta pengar, skyndade jag att återlämna så mycket af gåfvan jag ansåg härröra från de mindre bemedlade, eller i miljon ören (=10,000 kr). ….Om jag nu upplyser: att jag skänkt bort hela fonden till fattiga, till elända, till nödställda, till mer eller mindre behöfvande, och endast behållit ungefär så mycket som jag själf tillskjutit genom inkomster på mina dramer, så bör jag ha rena händer: Och gifvarna må icke vara mig gramse; ty när de förskaffat mig den oskyldiga njutningen att få gifva, så har ju deras gåfva fått den bästa användningen.”

Så det blev ett slags Karl-Bertil Jonsson slut även på den nationalgåvan.

Gratulerar i efterskott August Strindberg!

Conny Persson

Mer läsning

Annons