Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förälder i svart tusch

/
  • Mats Jonsson är uppvuxen i Bollstabruk och Kramfors. Han gjorde en uppmäörksammad debut  med ”Unga norrlänningar! i slutet av 1990-talet.
  • Alla föräldrar på föräldrakooperativet var inte lika stressade, vilket inte betydde att de per automatik ställde upp mer.

Matlagning på dagis. Städning hemma. Serietecknaren Mats Jonsson berättar sitt kaotiska ­föräldraliv – här och nu.

Annons

Med tusch och svärta skildrar Mats Jonsson tiden som småbarnsförälder i det sena 00-talet. ”Mats kamp” är en mönstermedborgares larmande debattinlägg, med udden riktad mot jobb- och konsumtionshets.
Vreden går inte att ta miste på. Inte kärleken heller. Vad som började som en serieroman om den omvälvande upplevelsen av att få ett barn slutade som hans mest politiska serie hittills.

– Just eftersom jag har det så bra, och är en mönstermedborgare i det borgerliga Sverige, måste jag säga ifrån. Det är ett krav som jag ställer på mig själv, säger Mats Jonsson.
– Jag skulle kunna svika mina ideal och anställa en städfirma, men jag vägrar. Och jag vill att flera ska vägra, och jag vill att de som vägrar ska säga det.

Mats Jonsson pratar med lågmäld glöd och norrländsk accent. När ”Hey princess” kom 2002 satte han tonen för den unga svenska seriegenerationens boom av självbiografiska romaner. Självutlämnande skildrade han 90-talet i Stockholms indievärld men framför allt berättade han den klassiska historien om en ung mans längtan efter kärlek och karriär.
Om han var politisk var det genom att citera låttexter och göra positionsmarkeringar. Den här gången avbryter han till slut sin berättelse med några renodlade plakatpolitiksidor. Den mest brännande handlar utan ironi om ”Exakt hur illa det är ställt med den svenska skolan”.
– Jag ser det här som ett slags rapportbok om att vara småbarnsförälder i medelklassen i Stockholm. Och är det något jag är nöjd med i jämförelse med all annan föräldralitteratur är det att jag i alla fall försökt att både rannsaka mig själv och se allt ur ett samhällsperspektiv. Det känns inte som något som görs så ofta.

Samtidigt visar han sig lika sårbar som tidigare. Mats Jonsson blottar personliga tillkortakommanden ända ner i kalsongerna vid sidan av sin förvirring som småbarnsförälder. Motorvägen mot familjesammanbrottet går via ett föräldrakooperativt daghem där föräldrapassen i köket är obligatoriska. På två år gjorde Mats Jonsson 40 dagar som dagiskock vilket låter som en dagisförälders absoluta mardröm.

– Det lite luriga med att ha sitt första barn på dagis är att man vet inte om något annat, man tror att det bara kan vara på ett sätt. Även om personalen var bra var det beklämmande hur stor del av hela det här problemet med att få tiden att räcka till som föräldrakooperativet stod för.

Men det var kanske inte dagiset i sig som gjorde att han till slut föll ihop i en blodig hög på kroggolvet.
Han och hans förlagskollega tävlade i att jobba hårdast samtidigt som Mats Jonssons fru förde en utmattande tillvaro som högstadielärare.
– Man hetsar sig själv och andra att jobba alldeles för mycket, det är viktigt och fint att jobba, sedan ska man ha ett vackert hem och coola saker, men sedan då? När man ändå inte har tid och energi att göra något annat, vad betyder det?
– Det var egentligen först i våras som jag insåg hur mycket av ett tidsdokument den här boken skulle bli.

Mats Jonsson tecknar det liv han lever; det har han gjort sedan han var 14. Men hans serieromaner bygger även på att han lämnar ut andra.
– Det är det värsta med jobbet så att säga, men det är ett måste. Det är bränslet i alltihopa. Jag är oerhört konflikträdd, jag har svårt att kritisera någon. Mitt sätt att hantera konflikter är att jag nickar och ler, och sedan ritar en serie tre år senare, samtidigt som jag får dåligt samvete.
När konflikten väl kommit i tryck är det han själv som blir kritiserad.

Man kan få känslan av att Mats Jonsson njuter av göra sig själv till skurk? De som på olika sätt maskerats är oftast de som blir argast.
– Jag har ju sårat någon med varje bok jag gjort och samtidigt, om jag släpper en ny bok och inte går och ser mig över axeln har jag gjort något fel. Då har jag vikit undan. Det här är ju vanliga konflikter som alla har, som är viktiga att skildra.

Har du själv blivit seriefigur i någon annans verk?
– Ja, det har jag. Jag kunde se ironin i det hela och det var snyggt gjort som konstprojekt, att ge mig en skopa av min egen medicin. Vi är vänner i dag, men det var förstås skitjobbigt då, och jag befann mig i en situation där jag inte kunde klaga.


Erika Josefsson/TT Spektra
erika.josefsson@ttspektra.se

Mer läsning

Annons