Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Foto: Sune Jonsson

/

Annons

Sune Jonsson, Mästerfotografen från Västerbotten, är död. Han dog i fredags, 79 år gammal, och jag går genast till den sammanfattande boken ”Album” från år 2000, utgiven av Västerbotens läns hembygdsförbund. Många andra är också med på ett hörn, eller mer centralt.

Bland annat då, förstås, Västerbottens museum där Sune Jonsson hade sin mångåriga gärning.

På titelsidan står det att ”Album” innehåller ”fotografier från fem decennier”.

Det är inte riktigt sant. Jo, på ett sätt förstås. Men ”Album” innehåller ett helt liv och mer än så. Det innehåller, är, ett helt förhållningssätt. Hur man kan förhålla sig till livet. En bildernas livsfilosofi.

Och det innehåller något vi plågsamt saknar.

Bilderna berättar om arbete, vardagsliv. Svett och möda heta sommardagar. Kaffe och dopp för att fira det nya barnets ankomst, dödsboauktion i Holmsund 1954 och ett begravningståg, lite på avstånd. En ensam liten kille som tittar upp bland bedjande vid Missionsförbundets tältmöte i Nyåker 1957. Två äldre och ett barn som väntar på persontåget Boden-Ånge vid det nerslitna stationshuset i Vännäs en dag med höst i, 1952.

Bordsbön i ett klassrum på Holmön 1956, skolbad i Nordmaling samma år. Ansiktena så allvarliga, bara någon ler. Köksinteriören hos Aron Johansson. I timmerskogen vid Lycksele i mars 1962 med vårvintern så där svidande vacker. Timmersläp i disig snö. Rast med enkel måltid vid en bil i öde skog och låtom oss bedja igen och ”Trofast är Herren” broderad på väggen.

Allvarliga ögon, med förundrad blick i fjärran.

Så fort åren går. Och där är änkefru Olga Gavelin, född 1881, böjd som en vinkelhake med ved i famnen i Aronsjö 1961. Hunden på vakt. Korna i dubbla led på väg till skogsbete i Vilhelmina i augusti 1961. Hästar på skogsbete med manarna fladdrande i vinden och kronotorpare Jonas Oskar Jonsson i Mörinselberg 1961. Storstövlar på kommoden, kepsen på väggen och torparen och hans hustru i högtidliga, allvarliga poser för fotografen. Tre bröder i ett kök, den första TV:n. i ett hörn, flottare utan färg, ett par, fångade i en paus med lie och räfsa, fiske och röjning.

Sara Lidman i ett kök och Helmer med pipa i munnen med hästen Frank – två som vore de ett, någon gång på 60-talet.

Så många bilder. Vad är det de berättar om?

Jo, om ett annat liv än vårt, skulle jag vilja säga.

Ett mödosamt liv men ett liv där man får ta tid på sig för att leva. Man jäktade säkert, stress fanns nog, även om den ännu inte var uppfunnen. Oro hade man säkert i överflöd, men också lösningar, mycket var ju hemvant, situationerna inte nya.

Ett arbetsamt liv, visst, men med tid över för eftertanke och då och då en stunds vila. Tid är pengar hade man ännu inte kommit på att säga. Än mindre tänka.

Bilderna, raka och vardagsnära, är ofta melankoliska för vi ser dem med distans. Vi ser saknaden i dem, för vi ser en tid som aldrig kommer åter, det är en tid som flytt och det gör oss vemodiga.

För en gång i tiden, för mycket länge sedan, var vi själva där. Men då tänkte vi inte på det, vi förstod inte, vi vilade inte i nuet, otåligt tänkte vi på framtiden.

Tänk om vi hade vetat...

Det är först nu, på stort avstånd, vi i Sune Jonssons bilder kan hålla blicken kvar och se på dem som levde då. Och vi ser ett liv som flytt för alltid och vi ska när vi tittar på Sunes bilder känna saknad, för vi inser att vi i detta är förlorare.

Vi ska inse att den där världen inte längre finns.

Mer läsning

Annons