Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fukushima kontra ”Gabure”

/
  • Det är förbluffande vitala kommentarer framför allt vad gäller relationen mellan kulturarvet och framtiden. I en sal torkar vi fötterna på en matta av noh-masker.

Jag är just hemkommen från Japan där radioaktiviteten ligger i luften, på mer än ett vis. Det handlar inte ­bara om att hålla koll på vindriktningar och regelbundet tvätta händer och mun.

Annons

Det handlar inte bara om att snåla med elen. (Ett år efter katastrofen är bara tre av Japans 54 kärnkraftsreaktorer i bruk. Överallt vädjas om återhållsamhet.)

Det handlar snarare om alla små och stora solidaritetsuttryck man hela tiden möter i vardagen: I en fönsterlös skrubb fem våningar upp i det underliga varuhuset Broadway i Tokyo lagar en kvinna utsökt kinesmat sedan åratal. Det finns bara sju platser och de är oftast upptagna. På väggen skriver hon varje månad upp siffror sin kraftiga handstil. Det är pengarna hon skickar till sin drabbade hemby i norr. I februari var det 90 000 yen, alltså mer än 7 000 kronor.

På samma självklara vis agerar en företagare på andra änden av den ekonomiska skalan: Studio Ghibli, som står bakom animerade världssuccéer som ”Spirited Away” och ”Min granne Totoro”, satte helt sonika ut en banderoll på sin kontorsbyggnad: Studio Ghibli skulle vilja göra filmer med hjälp av el som inte är producerad av kärnkraftverk. Banderollen sägs målats av mästaren själv, Hayao Miyazaki.

På gallerierna jäser subtila uttryck för skör utsatthet. Just nu ställer också Tokyos högre konstskolor ut sina examensverk. Det är förbluffande vitala kommentarer framför allt vad gäller relationen mellan kulturarvet och framtiden. I en sal torkar vi fötterna på en matta av noh-masker.

Ett av de starkaste konstnärliga uttrycken för Japans trauma mötte jag, helt otippat, på Mangamuseet i Kyoto. I en före detta skola visas mangakulturen ur ett historiskt och politiskt perspektiv. Det är via mangans bilder många folkliga protester spridit sig, inte minst mot den amerikanska ockupationen efter andra världskriget. I ett av rummen finns en lång serie bilder som världens främsta mangatecknare, gjort för att gjuta mod och energi i sina japanska kollegor. Det är svidande bilder av ett land som trasats sönder och som förtvivlat försöker bli helt igen.

Men ett av Tokyos rikaste museer har faktiskt fått stänga. Det ägs av Tepco, alltså av det energibolag som ansvarar för det havererade kärnkraftverket i Fukushima. Deras monumentala kontorsbyggnad finns mitt i staden, med ett rödvitt torn på taket och ett PR-museum i bottenvåningen. Nu är museet igenbommat på obestämd framtid. I helgen var demonstrationerna utanför massiva, med den speciella brygden av protest, musik och kulturevenemang som vuxit fram i katastrofens spår.

Det är med en liknande crossovertanke som den nyutkomna boken ”2:46 – Aftershocks: Stories from the Japan Earthquake” skapats. Projektet började på twitter och växte sedan till en samling av essäer, konst och foto. Här finns bidrag av såväl Yoko Ono som av William Gibson.

Det är i ett samtal kring just den boken jag får frågan om var i Sverige jag hör hemma.

– I Gävle, svarar jag.

Han som frågat får plötsligt ett nytt uttryck i ansiktet: ”Gabure”?

Gabure alltså Gävle, har en särskild klang i Japan just nu. Ingenting liknar Fukushimaolyckan, men det finns en ständigt återkommande referens vad gäller erfarenhet av strålning och nedfall. Det är ”Gabure!”.

Plötsligt vill han veta allt, om hur vi skyddade oss, vad vi åt, hur vi samlat historier ... Jag berättar, men inser att jag måste säga som det är: att Gabure valde en annan väg: Förträngningens.

– Men vad gör ni med alla minnen, säger han, nästan uppbragt.

Ja, det är en väldigt bra fråga.

Mer läsning

Annons