Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävle är ett skräck­exempel

/
  • Michael Gustavsson, professor i litteraturvetenskap, menar att Högskolan i Gävle är allt för        lyhörd mot näringslivet.

Humanioran på Högskolan i Gävle är i kris. Flera av de klassiskt humanistiska utbildningarna kommer sannolikt att läggas ner. De interna stridigheterna är stora. Professor Michael Gustavsson är en av dem som är starkt ­kritisk till den väg högskoleledningen har valt.

– Gävle har skämt ut sig i hela Högskolesverige, menar han i ett samtal med Gunilla Kindstrand.

Samtidigt har humanisterna i Gävle under lång tid vänt sig från omvärlden.

Varför blev det så här?

Det här är den första i en serie intervjuer som försöker hitta svaren.

Annons

När Högskolan i Gävle växte i mitten av 1990-talet knöts stora förhoppningar till humanioran. Många med mig trodde att lärare och studenter skulle vitalisera samhälls- och kulturdebatten i staden och regionen. Men, med några få undantag, blev det inte så. Varför?

– Svaren ligger på flera nivåer. Humanioran tynar på grund av den utbildningspolitik som är förhärskande i Europa och som säger att den kortsiktiga samhällsnyttan är viktigare än det fria tänkandet. Universitet och högskolor har numera i uppgift att utbilda studenter som går att anställa, snarare än studenter som tänker själva, ifrågasätter rådande tillstånd och skapar sin egen framtid. Det är en stark signal som påverkar hela utbildningssektorn.

I Gävle har man gått längre än andra lärosäten i den här förändringen.

Kan du ge exempel på det?

– Den forskning som sker i Gävle grundar sig alltmer sällan på de vetenskapliga problem som forskarna själva urskiljer. I stället är det omgivningens efterfrågan som styr. Här på högskolan har vi haft exempel på ren industriforskning, där vi t ex utvecklat produkter åt Ericsson. Vi som är professionella akademiker har förstås svårt att förlika oss med den utvecklingen. Vi menar att högskolan ska tjäna allmänintresset och inte särintressen.

Man kan likna det vid en sorts pengatvätt: via högskolan kan statliga skattemedel användas av regionens privata företag. Det här har, i det svenska akademiska sammanhanget skämt ut Högskolan i Gävle.

Men redan när Högskolan i Gävle etablerades 1977 sågs den som en resurs för regionen och dess näringsliv. I dag reglerade verksamheten av samverkanslagen från 1997. Kan en liten högskola som Gävles stå emot trycket uppifrån?

– Visst fanns det här tänkandet med redan från början. De regionala högskolorna kom till för att fungera som tillväxtmotorer för den regionala ekonomin. Det var följden av en lång politisk utveckling där borgerliga och socialdemokratiska regeringar varit helt överens.

Det här har lett till att regionala högskolor tolkat sin uppgift på ett annat vis än de stora universiteten, trots att man är en del av samma myndighet. Det här har också gjort det tillåtet att nedvärdera gamla akademiska normer som handlar om att utveckla och utbilda sanningssökande människor som kan stå för kunskapstillväxt. Istället har man blivit alltmer lyhörd för den regionala omgivningens omedelbara behov.

Gävle har varit följsammare än andra lärosäten. I dag är hela högskolan här organiserad efter marknadstänkande. Den gamla organisationen, som byggde på akademisk kunskap är ersatt av en linjeorganisation som drivs av vinstmaximering. Utbildningarna planeras numera efter ekonomisk utgångspunkt i stället för efter akademisk kunskap om kursutbud, kvalitet och innehåll. Studenterna har blivit kunder.

Här måste också varje delverksamhet bära sina egna kostnader, ett krav man sällan finner ens i näringslivet.

Jag ingår i ett ganska stort nätverk av vetenskapsforskare, som forskar om just högre utbildning. Där används Gävle som ett avskräckande exempel.

Jag har suttit som extern ledamot i högskolestyrelsen i Gävle under flera perioder. Jag har dels erfarit hur den centrala styrningen av högskolorna har ökat. Dels har jag också sett hur just humanisterna i Gävle dragit sig undan dialogen med omvärlden.

– Samverkan är ett trevligt ord, men när det i realiteten handlar om att skapa ekonomisk tillväxt hamnar humanioran i en rävsax: Vår innersta mening är ju att genom ett fritt tänkande försöka förstå och kritiskt granska samhället. Den tillväxten kan inte på kort sikt mätas i kronor och ören.

Men på andra högskolor har humanisterna haft lättare att ta klivet ut i offentligheten. Här skiljer sig Högskolan i Gävle från t ex Högskolan i Dalarna, som har en livaktig forskning som ofta debatteras lokalt och regionalt: vargfrågor, glesbygdsfrågor, världsarv, regionala utvecklingsprocesser …

– Jag kan också se den bilden. På Högskolan i Dalarna har humaniora fått ett mycket starkare stöd. Kollegorna därifrån är mycket mera integrerade i kultursammanhang.

En konkret orsak till att vi i Gävle (med några få undantag) är osynliga utåt är att vi är osynliggjorda inom högskolan. Vi passar inte in. Många humanister känner sig i dag aktivt motarbetade. Och den som inte har legitimitet inåt kan heller inte representera utåt.

I Gävle finns ett påbud om att all forskning och utbildning ska följa visionen om en hållbar livsmiljö. Alla ska alltså tänka lika. För humanister blir det absurt: en universitetsmiljö karakteriseras ju av att all utbildning och forskning ska vara moraliskt och intellektuellt oberoende av politiska och ekonomiska maktgrupperingar – oavsett deras innehåll. I dag är det omöjligt att göra obekväm forskning i Gävle. Vi har i stället en högskola som måste stryka makthavarna medhårs. Här pågår en politisk styrning som saknar motsvarighet i modern tid.

Beror inte osynligheten också på att många lärare pendlar till sin arbetsplats, framför allt från Uppsala? Det är svårt att uppamma ett intresse för Gävle och Gävleborg om man har större delen av sitt eget sammanhang någon annanstans?

– Pendlingen är ett öde vi delar med flera andra högskolor. Det var enda möjligheten att rekrytera högutbildade lärare till Gävle.

I början av 2000-talet sökte många ungdomar till de humanistiska utbildningarna. Nu sjunker söktrycket dramatiskt, över hela västvärlden. Vad är din förklaring?

– Att vi lever i en orolig tid och många studenter vill se konkreta arbetskarriärer framför sig redan från början. Samtidigt speglar det samhällets syn: att humaniora anses vara mindre viktigt. Det är den kortsiktiga nyttan som styr. Den här trenden slår hårdare mot Gävle än mot t ex Uppsala, för i Uppsala finns så många fler sökande.

Häromåret lanserade du och dina kollegor ett bildningsprogram (liberal arts) som bättre skulle passa de förändrade villkoren. På pappret såg det ut som en fantastisk möjlighet för regionen och det lades ner ett stort jobb inom högskolan. Men det kom bara två ansökningar. Varför blev de så? Hade ni dålig koll på regionens behov och utgångsläge?

– Vanligtvis får en ny utbildning tre chanser att etablera sig. Vi fick en, sedan lades allt ner. I Göteborg blev samma program en succé.

Marknadsföringen i Gävle var usel. Humanistiskt intresserade studenter attraheras inte av den marknadsföring som sker här. Den ger ett oseriöst intryck, omöjligt att ta på allvar.

Varför ändrade ni då inte på marknadsföringen?

– Vi som är professionellt verksamma involveras numera över huvud taget inte i marknadsföringen, se t. ex. på den omdebatterade sjuksköterskeannonsen.

Den sköts av en centralt placerad kommunikationsavdelning med oerhörd makt.

Flera av de kortare humaniorakurser som startats inom avdelningen för humaniora den senaste tiden, har karaktären av allmänna fritidsstudier. Risken är förstås att inte särskilt många i gruppen tar sina poäng. Därmed kommer inte högskolan att kunna redovisa resultat och riskerar alltså en förlustaffär. Varför lanseras sådana kurser?

– ”Hobbykurser” är nog vanligare på andra håll. Men där de förekommer är det nog snarast som en konsekvens av högskolans policy. Då handlar om att i ett kort perspektiv ”ragga kunder”. Vi får ”popkurser” i stället för gedigen utbildning. Det är helt logiskt för en organisation som definierar sig som en managementstyrd firma.

Nu är det skarpt läge. Förhandlingarna mellan ledningen och fackklubbarna har gått in i ett slutskede.

Vad kommer att hända?

– Upp till 15 personer kan komma att få gå. Jag gissar att litteraturvetenskap, statsvetenskap och historia läggs ner. Det innebär att humaniora i princip försvinner från Gävle. På andra lärosäten är man mån om att ha kvar de humanistiska ämnena, åtminstone som en sorts dekoration som legitimerar de andra, ekonomiskt nyttigare, utbildningarna. Så är det inte här. Högskolan i Gävle kommer sannolikt att bli en yrkeshögskola igen.

Vad händer i ett samhälle där humanioran monteras ner?

– Universitetsnormen är också stommen i ett demokratiskt samhälle. Där finns grunden för det fria tänkandet och rätten att granska och ifrågasätta alla företeelser. En av högskolans uppgifter är att utveckla omdömet hos medborgarna och studenterna. Humanioran finns till för att människor ska kunna förstå sin kultur och sin samtid. Den hjälper oss att kunna analysera. Och att genomskåda.

Mer läsning

Annons