Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävle stuveri läggs ner

/
  • En bit kartong, en inträdesbiljett till vuxenlivet.
  • I trämagasinen rådde ett enda obevekligt budord: Här röker man inte!
  • Inte bara artikelförfattaren knäckte i hamnen. När Gävleborgs läns orkesterförening hade avslutat vårsäsongen och innan sommarkonserterna började brukade några av kammarmusikerna jobba som stuvare i Gävle hamn. Fagottisten Börje Skeppstedt, trombonisten Hans Lundvik och kornisten Nils Jansson arbetade som stuvare i Gävle hamn på semestern tidigt 60-tal..

Annons

En liten brun pappbit kartong ligger överst i en packe kort i mitt skrivbord, från en brokig levnadsbana, mest inplastade id-kort från olika evenemang. Den bruna pappbiten är äldst. Det har varken foto eller namn. Där står bara: ”Gefle Stufveriaktiebolag - Ordn. Nr. 2109 - 1961.”

Det var inte ovanligt att äldre skolpojkar gick ner i hamnen och tjänade ihop en slant på lediga dagar. Jag hörde talas om det och infann mig en morgon, första gången kan det ha varit 1959. Det gällde att vara stor och stark för sin ålder, och det var jag, 16 år.

Formellt hette det stuveriarbetare – ”stuvare” var enligt den gamla korrekta nomenklaturen de företagare som lejde folk att lossa och lasta fartyg, och tog betalt av redarna för det. Men ”stuvare” var i dagligt tal detsamma som en av folket i lastrummet.

I Gävle hamn fanns det fast anställda stuveriarbetare, och så var det sådana som i byråkratin skulle ha varit ”extra ordinarie”, och så var det vi lösnummer.

De fasta var stadgade karlar som inte sällan varit på sjön men nu ville hållas hemma hos hustru och barn. De var omtänksamma om oss unga dumbommar, och ofta ena jävlar på schack. De spelade i väntrummet när vädret gjorde arbetet omöjligt, snö eller regn. Jag minns en gammal fast stuveriarbetare, stor och kraftig, med ett bildskönt ansikte, rena skådespelaranletet. Man pekade ut honom: han hade varit en svårartad rumlare i ungdomen men var nu frälst. En gång under ett långt arbetsuppehåll på grund av snöoväder retades några ungdomar med honom. Då reste han sig i blåställ och storväst och sjöng, orent men med känsla, en frälsningssång. Hans jämnåriga såg uttryckslöst på de unga retstickorna och ingen sa något mer.

Arbetet gick på ackord, och till exempel styckegods var lönsamt, tunga prylar som sakta vinschades ner på plats. De fasta fick med all rätt en stor andel av de välbetalda ackorden, de hade ju familj. Men de måste också vara med och övervaka stuvandet av massabalar och pappersrullar ute i Karskär. Det var ett så vanligt gods att ackordet var vad det var. Men man kunde inte ha bara oerfarna lösa nummer på det.

Massabalarna var fan så tunga men när de erfarna lärt upp oss var det svåra momentet just att lyfta upp dem om de låg på platten. När man fått upp balarna lutade man dem så de vilade på två hörn och sedan snurrade man dem på plats. Erfarna stuveriarbetare kunde få dem på plats ”med pekfingrarna”, om de så vägde hundra kilo. Vilket de nog gjorde. När pappersrullarna skulle på plats la man sig ner och tryckte in dem med benen.

När jag kom hem på kvällen var kroppen matt, och på morgonen darrade underarmarna när jag skulle ta ut flaskan med skummjölk ur kylskåpet. Och inombords var jag stolt. Jag kände mig som karl långt innan jag var det.

Båtarna var ofta en bit av främmande världar. Uppe på däck skymtade fartygsbesättningen ibland och visste att man gärna köpte en starköl för en spottstyver. Eller en limpa cigarretter. För 50 år sedan rökte ju alla.

Tullen visste väl om småsmugglet och la sig inte i det – stuveriarbetarna var ett släkte som man inte satte sig på i onödan, och det fanns viktigare saker att ägna sig åt.

En konstig last var timmer från Finland, på gamla tremastade skutor av det slag som kallades hundraelvor (de tre masterna blev ju 111 från sidan, men i min tid gick de mest för motor). Det tillhandahölls verktyg som jag inte minns exakta namnet på, men som ett yxhandtag med en vass pik i stället för yxa. Man drog stock efter stock fram över en vajer, ett ”sling”, och fan ta oss om man inte la den så slinget blev välbalanserat.

Här var ackordet inte gynnsamt men det luktade gott om timret som vinschades upp på lastbilar för vidare transport till Bomhus och andra ställen när det blivit luckor i den inhemska leveransen av massavirke.

Jag minns ett vinterlov då de mer välbeställda skolkamraterna var uppe i fjällen. Det hade jag också varit tidigare, men jag sa ifrån hemma att ”går jag ut i hamnen får jag bättre motion och tjänar pengar också”. Min socialdemokratiske far gillade nog det. Kokas i arbetets gryta heter det på ryska, lärde jag mig långt senare.

Det hände ibland fruktansvärda olyckor i hamnen, jag minns när en ung familjefar förlorade armar och ben i kläm mellan vajer och pollare, man hade vinschat fram järnvägsvagnar, och min mor var blek om nosen när jag kom hem till kvällen och hela stan hade hört vad som hänt i hamnen. Kirurgen som tog hand om den arma människan förekom i utkanten av vår bekantskapskrets. De äldre i stuveriarbetarkåren släppte dock inte ut oss gröngölingar på så farliga uppgifter.

Och skyddshjälmar hade ingen hört talas om.

Tidigt på morgonen anmälde man sig hos Stufveriaktiebolaget och när uppropet till olika delar av hamnen var över och vi var några som blivit över kunde man få de mest oväntade uppdrag ändå.

En dag tillbringade jag nere i ett av de omistliga trämagasinen nere i hamnen. Det behövdes folk för att flytta om i Hakon Swensons lokaler, i dag ICA. Gudomlig träarkitektur impregnerad av decenniers kryddor. Ett enda obevekligt budord: Här röker man inte!

Ackordet var inte mycket att hurra för. Minnet av trä och kolonialvaror sitter kvar i hjärnbarken.

Ett annat besynnerligt jobb under vackra vårvinterdagar då kompisar var i fjällen: Ute vid Fredriksskans låg staplar av gods som inte kommit iväg. Vi var två som klättrade omkring och drog och surrade presenningar för att skydda varorna tills transport kunde ordnas. Jag var inte vidare duktig i gymnastiken i skolan, men här fick man motion i marssolen och kände att man fick pengar i fickan.

Pengar, ja – det var en rolig kombination. På en tidning vid namn Arbetarbladet hade jag sedan något år små biinkomster för notiser och artiklar, men den kombinationen av stuveriarbetare och frilansargymnasist har nog nu varit otänkbar i många år i Sverige. I dag kan jag beskriva det i en förklarad dager. Och minnena från båda knogen lever jag på än i dag...

Men varför skrev jag inte ner så mycket som möjligt om upplevelserna i hamnen den sista sommaren åtminstone? Om gamla lugna stuveriarbetare, som berättade om egna erfarenheter i främmande hamn. Somligt var förstås inte tryckbart, då. Eller om andra lösnummer som kom in för några dagar. Om den spenslige finnen som kunde skruva tummen ett helt varv runt (nåja, nästan) och var fylld av lakonisk livsvisdom.

Eller om de hopplösa arbetskamraterna på det sista påhugget. Det var två glada laxar som varit på semester långt söderut och nu skulle upp till översta Norrland och behövde pengar till bensin. Fyllda av lustiga och föga sannfärdiga historier, och bakfulla på morgonen.

Det som skulle lastas var stora ringar av tung järntråd. De skulle stuvas, läggas ordentligt – om vi inte skötte oss, i vilket jobb det än var, kunde det bli förskjutning i lasten och allvarliga påföljder.

Men ringarna var fan så tunga. De två lustigkurrarna hade inte mycket kraft i kroppen. Snart var det bara jag, 17 år och nykter, nyss färdig med muntliga examen i studenten, som rullade fanstyget på utlagda plankor. Tredje, fjärde järnringen – sen var det svårt med balansen. När ringen ramlat ner var det ett helvete att få upp den. Till slut dunkade mitt den gången vältränade hjärta så jag trodde det skulle bulta ut genom revbenen. Jag tittade på lustigkurrarna, som satt generade under däcket, klättrade sakta upp för lejdaren till basen och sa: Hördu, jag orkar inte mer.

Tog bagen med matsäcken och gick, förkrossad att inte ha levt upp till mitt manlighetsideal, som man på den tiden fick av Burt Lancaster och Kirk Douglas på vildavästernfilmer i Cinemascope och Technicolor.

Basen såg förstående och snällt på mig, förstod jag senare när jag i alla fall fick min lön i postgiroanvisning. Den våren hade man slutat med lönekuvert med sedlar och småmynt och övergått till modernare betalningssätt. Detta skulle i alla fall ha blivit slutet på min stuveriarbetarkarriär, för nu infördes något som hette ”personnummer”, av vilket det framgick att jag aldrig varit fyllda de arton år som var minimiålder, och inte fyllde än på några månader.

Till hösten for jag till Stockholm och började läsa ryska, gud vete varför, och här inställde sig andra möjligheter till extraförtjänster, som lärarvikarie. Det lönade sig bättre – men man var ännu mera slut, i huvudet, efter en kortare arbetsdag.

Min far, som själv hade ”handelsstudenten”, ville egentligen att jag skulle ha stannat ett år i Gävle på Borgarskolan, där vår gode vän Hartwig Hermanson var rektor, och lärt mig något nyttigt.

Egentligen, tänker jag när jag i dag ser på min bruna pappbit, borde jag ha stannat ett halvår eller två och arbetat i hamnen. Där fick jag lärdomar som var värda hundra gånger så mycket som vad jag själv, på mycket skilda ackord, fick betalt i reda svenskt mynt. Och det var ett väl så gott universitet som det jag kom till i Stockholm.

Mer läsning

Annons