Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävle symfoniorkester i fokus

Annons

Symfoniorkesterns programutbud har länge flitigt ventilerats på GD:s kultursidor. Diskussionen har mest handlat om i vilken utsträckning orkestern ska spela även nutida musik. Birgitta Zetmann gav i en välskriven artikel den 10 juni uttryck för att utbudet måste bestå av både traditionell klassisk musik som Brahms, Tjajkovskij och så vidare och av mer nyskriven musik. Hennes sammanfattning är övertygande. Dels måste orkestern för sin utveckling spela även nutida musik, dels utökar den nutida musiken publikens referensramar och gör oss mer mottagliga för den traditionella musiken eller ”örongodis” som hon uttrycker det.

I artikeln ”Ge oss både och” den 12 juni håller Camilla Dal i mångt och mycket med Birgitta Zetmann. Camilla Dal framhåller att orkestern spelar nyare musik på ett suveränt sätt och att orkestern berikat hennes liv med många stora upplevelser, på ett sätt som välkänd ”örongodis” aldrig kunnat ge henne.

Jag delar förstås Birgitta Zetmanns och Camilla Dals uppfattning att orkestern måste spänna över hela fältet, att även den nutida musiken ska ha sin självklara plats i repertoaren. Men jag vänder mig mot – såsom också Gunnar Colding gör i GD den 13 juni - att den klassiska musiken slarvigt och slentrianmässigt etiketteras som ”örongodis”. Det vore som om litteraturen från Shakespeare till Strindberg sammanfördes under ”läsgodis”.

Beteckningen ”örongodis” bortser från komplexiteten i musiken och från dynamiken i musikutvecklingen. ”Örongodis” förmedlar känslan av att den klassiska musiken är något som man enkelt, lättjefullt och utan tanke kan ta till sig, ungefär som att stoppa i sig chips under fredagsmys. I själva verket är det ju så att varje tid har haft sin musik, att vissa kompositörer blivit stora först efter sin död – Johann Sebastian Bach var under många år efter sin död så gott som helt glömd – och att ny musik ofta har mött starka protester och under lång tid inte kunnat spelas. Tjajkovskijs violinkonsert kallade en berömd kritiker för stinkande musik och sa om sista satsen: ”Här spelas inte längre violin, det gnisslas och rivs och skrapas.”

Men låt oss se framåt.”Grattis publiken” utropar Camilla Dal i GD den 11 juni över symfoniorkesterns program 2011/2012. Som ivrig konserthusbesökare och nybliven ledamot i programrådet vill jag instämma oreserverat. Innehållet i den professionellt gjorda programbroschyren visar att det är en vital orkester som nästa år firar 100-årsjubileum. Här får både äldre och nyare musik plats och upplägget andas tradition och förnyelse i en spännande och tilltalande blandning.  

Till sist några reflexioner från nationaldagen. Rurik Löfmark skrev för länge sedan en artikel i GD med rubriken ”Morfar – vad spelar de om”. Artikeln kom i mina tankar under orkesterns nationaldagskonsert, som utmärkt illustrerade för den stora publiken hur rik den svenska musikskatten är. Men det som gladde mig mest var att dirigenten, Marit Strindlund, på ett medryckande sätt berättade om musiken och fick alla i publiken att trivas och känna sig delaktiga i vad vi fick höra. Detta manar till efterföljd.

Tomas Attorps

Mer läsning

Annons