Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävleborna borde sträcka på sig

/

Gävle kommuns nya kultur- och fritidschef Kajsa Ravin har varit verksam inom det man kan kalla elitkulturen under lång tid – på Statens Kulturråd, i kulturdepartementet och på flera stora kulturinstitutioner. Nu är jag i kulturens vardag, säger hon. Och jag gillar det.

Annons

Nu har du varit Gävlebo i 100 dagar. Hur skulle du vilja karakterisera Gävle?

– Som en kulturstad att vara stolt över. Här finns ovanligt många hus och platser för vitt skilda kulturella behov. Här finns ett förhållandevis stort antal yrkesverksamma kulturarbetare, både på institutionerna och i friare sammanhang.  Vänföreningarna är starkare och mer betydelsefulla än på många andra håll. Jag är också djupt imponerad av bibliotekets verksamhet. Det är ett nav i kulturens landskap. När jag jobbade på Statens kulturråd och kulturdepartementet ingick det i uppdraget att resa runt i landet. Det är ingen tvekan om att Gävle har en självklar och tydlig roll i den nationella kulturen.

 

Ingår det i Gävles självbild att vara en kulturstad?

– Det vet jag inte än. Men det finns anledning för Gävleborna att sträcka på sig. Mitt intryck är också att människor inom kultursektorn alltför ofta står tillbaka, i stället för att ta plats. De har en stor roll i Gävles framtid och det är viktigt att kulturen får ett erkännande för att kunna axla den rollen, också i nationella och internationella sammanhang.

Om du jämför Gävle med din förra hemstad Karlstad – vad ser du då?

– Att Värmland är hårt knutet till ett folkloristiskt kulturarv, som domineras av Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding.

I Gävle finns en större independentkultur. Här tänjer också institutionerna på gränserna på ett mera självklart sätt. Ett exempel är konserthusets satsning på att ha en huskompkonist, en composer in residence. I Gävle finns också en mer urban känsla, med flera torg, en stark kulturell närvaro. Gävle är, till skillnad från Karlstad, en utpräglad arbetarstad.

 

Din företrädare Mats Öström arbetade hårt med att försöka göra Gävle till europeisk kulturhuvudstad 2014. Hade du gjort detsamma?

– Jag gillar det stora självförtroende som låg bakom ansökan. Och jag högaktar idén om kulturell allemansrätt som formulerades då och som är en självklar grund mitt arbete i dag. Gävle hade kunnat bli ett nytt Glasgow, som fick ett stort lyft genom kulturhuvudstadsåret.

När det gäller kultur kan gränsen mellan politiker och tjänsteman ibland vara svår att uppfatta utifrån. Vilken sorts kulturchef är du?

– Jag är inte den som driver politiken framför mig. Men jag har en tydlig omvärldssyn och använder mig av egna nätverk för att förstå tendenser och förändringar. Det gäller ju att i varje fråga hitta rätt lösning utifrån Gävles förutsättningar.

Du har några väljästa surdegar att ta hand om. Gasklockeområdet är en. Vad ska du göra?

– Vi har en helt ny situation sedan Folkets hus drog sig tillbaka och vi fick ta ansvaret. Nu är vi mitt uppe i ett omtag, efter de nya förutsättningarna. Gasklockorna en makalös möjlighet, framför allt för scenkonsten i Gävle. Men något tidsperspektiv vill jag inte ge. Än.

 

Du har ett sparbeting på 1,5 procent de närmaste åren. Kommer idrotten och kulturen att få dela systerligt på sparkravet?

– Nej, så fungerar det inte. Någon osthyvel kommer det inte att bli fråga om. Hellre färre riktigt bra verksamheter än många halvbra.

 

Du föreslog nyligen att kommunens bokförlag bör läggas ner. Genast ställdes kulturen mot idrotten: samma summa kunde ha gått till driften av två idrottshallar. Hur gör du för att inte ställa idrott mot kultur?

– Det går inte att tänka så, för idrott och kultur har helt olika möjligheter och helt olika utmaningar. Kultur- respektive idrottssektorn har vuxit utifrån helt olika utgångspunkter och sammanhang.

Kulturen har en tradition av att vara klassmarkör för borgerligheten. Här har det funnits starka interna koder och idéer om vad som är god smak. Idrotten är, historiskt sett, starkare kopplad till folkrörelser och ideella krafter. Men i dag ser verkligheten ut på ett annat vis. Sedan 1974, då ett nytt kulturpolitiskt uppdrag kom, har kultursektorn överlag sänkt sina trösklar och arbetat målmedvetet med delaktighet, med barn- och ungdomsperspektiv, med äldreperspektiv … Det har, generellt sett, blivit enklare – och billigare – att delta i kulturlivet.

Idrotten har delvis gått en annan väg generellt sett har de ekonomiska kraven på individer, föreningar – och på kommunen – ökar. De sociala och psykologiska trösklarna är på sina håll högre än förr. De idrottspolitiska målen slår fast att barns och ungdomars idrottande ska ske på deras egna villkor. Men den idrottspolitiska utredning som gjordes 2008 visar att de här ambitionerna ibland direkt motverkas av sektorn i sig.

Idrottens stora utmaning i dag är att jobba mera med så kallat mjuka frågor och samtidsfrågor.

Du skrev nyligen ett relativt ampert remissvar på landstingets ramverk till kulturplan för Gävleborg. Vad tycker du om landstingets kulturpolitik?

– Landstinget har ju än så länge bara tagit det första steget mot den nya kulturpolitiken. I nästa fas måste det finnas mycket tydligare prioriteringar, klarare rollfördelning och uttalade riktningar. Gävle är motorn i Gävleborgs kulturella utveckling. Gävle kommun och Gävleborg är djupt beroende av varandra och måste prata mera med varandra. För att kunna göra det måste vi vara tydliga med vilka vi är och vad vi vill.

 

Hur ska det gå till?

– Det måste ske på flera plan samtidigt. Ett första litet steg är de kulturfrukostar som jag infört för sektorn. Där ska kommunen, högskolan, regionen, landstinget med flera träffas en gång per månad.

Kultursektorn är i stor förändring just nu, inte minst ekonomiskt. Det växer fram nya finansieringslösningar, samtidigt förändras bilden av själva kulturskapandet. Vi går mot en ökad öppenhet. Vad kommer att krävas av kultursektorns ledare framöver?

Vi har en tradition i Sverige av att sätta stora konstnärliga egon i toppen på våra institutioner.  Så kommer det nog inte att förbli. Det behövs bredare kompetenser än så.

 

Hur skulle du vilja beskriva konstnärlig kvalitet?

– Som ett begrepp som alltid måste sättas i ett sammanhang. Kvalitet är kontextuellt. Men kvalitet handlar inte bara om hur själva konsten är beskaffad, utan också om hur den kommunicerar med sin omvärld. Också de kulturpedagogiska arbetet måste omfattas av kvalitetskrav. Annars får inte konsten sin fulla genomslagskraft.

Mer läsning

Annons