Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävlesymfoniker 21/52

/

David Peterson, cellist

Annons

Om du fick sätta ihop en konsert, vad skulle du ta med då?

– Det är ju jättesvårt… men för några år sen gjorde vi ett stycke av Rautavaara som hette Cantus Arcticus och det var riktigt häftigt. Det är skrivet för orkester och har inspelade fågelljud. Det skulle jag faktiskt vilja spela igen.

Har ditt sätt att lyssna förändrats under tiden du spelat klassisk musik?

– Man upplever musiken väldigt olika när man spelar den och när man lyssnar. Om jag lyssnar på ett stycke jag spelat mycket, får jag tillbaka känslan det gav när jag spelade det. Stycken som jag aldrig spelat innebär en mer trevande och sökande lyssning. Jag är en typisk utövare av musik och för mig ska musiken komma från att man har ”gjort” den. Då har man levt med den ett tag och förstår den. Jag får ut mer av musik om jag spelat den själv.

Känner du av dina kollegor under en konsert?

– Ja absolut, det gör man! På konserten vill man bara att allt ska bli så bra som möjligt och man försöker framför allt ha kontakt med de som sitter närmast. Vi följer varandras kroppsspråk och har roligt tillsammans. Man försöker ha så mycket kontakt som det går.

Kan ni sänka varandra?

– Nej, eller i alla fall inte medvetet! Och skulle man ha något otalt med varandra så får man sköta det utanför podiet.

Vad innebär det att sitta i symfoniorkesterns festkommitté?

– Vi ordnar en fest per termin för orkestern, ungefär, där vi brukar ha olika teman. Vi har bland annat haft Oktoberfest och Tusen och en natt som tema. På den senare inredde vi en sal med geodukar och la massa mattor på golvet, och så projicerade vi ”Lawrence of Arabia” i taket.

Klär ni ut er?

– Policyn är att man inte måste, för det finns en del som absolut vill klä ut sig och en del som inte vill alls. På Tusen och en natt var ganska många utklädda!

Ebba Pettersson

Mer läsning

Annons